Grannar

Det här med att bo i höghus har både för och nackdelar, men grannarna är åtminstone inte något som jag kommer att klaga på i första taget. Visserligen blir jag ibland ofrivilligt vittne till allt från vardagliga telefonsamtal till stormiga gräl, häromdagen hoppade jag högt när någon plötsligt svor till så att huset skakade och ibland är huset mitt i allt fullt av någons barnrika släkt. Men det stör mig egentligen inte, tvärtom.

När jag var liten bodde jag i ett stort egnahemshus med (relativt) många människor och det var alltid någon hemma som gav ljud ifrån sig. Katten, om inte annat. Därför är jag van med att ständigt höra livstecken omkring mig, och om de saknas blir jag illa till mods. Så ensam vill jag inte vara, inte ens när jag stänger in mig för att vara ifred. Det är skönt att bli lite påmind om att livet fortsätter som vanligt där utanför.

Läste en artikel i dagens Västis om vad grannar klagar på och hur mycket som nog är okej. Det är klart att man inte ska ha tvättmaskinen på mitt i natten (jag hade det en gång i misstag, men det aktar jag mig för att göra om) eller ha hemmafest var och varannan helg, men man får springa på wc så ofta man behöver, och gråtande småbarn är nu sånt som hör livet till. Priset till förnuftigaste disponent går till honom som menade att om man stör sig på grannarnas sexliv är det bara att se till att de gifter sig.

Så åtminstone mina grannar får gärna fortsätta leva och låta, och så försöker jag låta bli att tänka på vilka konversationer de kan ha råkat få höra från min sida av väggen.