Vintervackert

Jag vet nog att isrosor är ett symptom på dåliga fönster, men kan ändå inte låta bli att tycka de är vackra. De här växer på mitt köksfönster och blir större för var dag kylan håller i sig.

Ute är det också vackert, på förmiddagen föll riktigt gnistrande sagosnö, sådan där som faller alldeles sakta. Februari är nog den bästa vintermånaden, tycker jag, för det är fortfarande ordentlig vinter och äntligen tillräckligt ljust för att man ska kunna njuta av den.

Borde väl egentligen passa på att ta en promenad idag, men nu snöar det riktigt ordentligt och jag känner mig inte riktigt frisk, så jag stannar väl inne ändå. Man blir så mesig när man blir äldre. När jag var yngre drog jag bara på mig halaren och gick ut och gå 5 km i minus 25 grader för att samla poäng till EOS:s motionskampanj (jag kom aldrig upp till gulddiplom, men brons och silver fick jag flera vintrar) och kom hem med frost i håret och ögonfransarna och på kinderna.

Och så skidade jag en hel del, runt runt på den lilla åkerplätten nedanför huset, och drog streck på ett särskilt ställe för varje varv. Fyra varv var en kilometer. Det var alltså ingen lång runda, men varje sträcka och kurva och backe hade ett eget namn och en historia, jag ritade till och med en karta. Ofta blev jag stående i skidspåret och filosoferade, "löste världsproblem" som mamma sa. Det var nog av de mindre världsproblemen i så fall. Hur som helst tyckte jag om att stava runt allena där i de lagom branta backarna och lagom knepiga kurvorna.

Nu har jag inte skidat på många år och det skulle vara så omständigt att sätt igång. Skaffa skidor och stavar, lämpliga kläder, lassa in allt i en bil och köra iväg nånstans där det finns spår. Blir nog inte av i första taget. Inte den här vintern, men kanske nån gång.

Tills vidare sitter jag i mitt kök och tar otaliga foton av ett nedisat fönster.