Sånt man inte väntar sig

Av olika anledningar har jag inte använt nagellack på flera år, och aldrig saknat det heller. Men här inför jul erbjöd sig syster kosmetologen att manikyrera mig lite, och till min egen förvåning var jag riktigt nöjd med resultatet. Jag trivdes med röda naglar, något jag inte trott var min stil.

Men inte nog med detta, nej, häromdagen fann jag mig själv i butiken, köpandes en egen burk rödlack och, hör och häpna, nagelfilar. Voj, voj, var ska detta sluta...

Mellandagar

Detta är taget några meter bakom mina föräldrars garage, som mirakulöst nog klarade sig.

Mellandagarna blev ovanligt spännande i år, med storm och brak och dunder. Förödelsen efteråt var den värsta både jag och mina föräldrar någonsin sett, träden låg i högar, kablarna hängde lite hur som helst och flera hus hade blivit under.

Skogen har nyligen blivit gallrad och det brukar vanligtvis inte blåsa från det hållet, därför ser det ut så här.

Vägarna röjdes snabbt fria, att få ordning på kablarna tog längre tid.

Det här regnskyddet har stått här sen jag var liten, nu hoppas vi få ett snyggare.

Vi kom ändå undan med bara ett dygns strömavbrott (istället för fyra, som vissa råkat ut för), även om telefon och internet var ur funktion betydligt längre. Mina föräldrars gård är dessutom ett bra ställe att vänta ut ett strömavbrott på, för det finns både vedspis och kakelugnar så man får mat och värme, och en brunn som man kan hinka upp vatten ur för hand.

Så det gick ingen nöd på oss, fast jag nog var lite orolig för hjortkalven som låg i frysen, och mest orolig för lille far som var ute och röjde undan träd medan de ännu föll. En jättetall föll precis vid bilen och en av grannarna fick ett träd över traktorn, men tack och lov inte på hytten. Efter det vågade jag inte gå ut i skogen ens dagen efter, av rädsla för träd som bara nästan fallit. Har nog aldrig varit riktigt rädd för naturkrafter förut, men nu vet jag att stormväder inte är bara mysigt.
 

Mellan stormarna var det ändå ganska fint.

Jag vet för övrigt inte riktigt vad jag tycker om mellandagarna, denna vecka mitt i allting, som inte hör varken hit eller dit och inte heller har någon egen mening. Jag vet inte vad det är meningen att jag ska göra med den, så  jag gör ingenting och det behövs ju också ibland, men lite borttappad känner jag mig nog ändå. Upphängd och nersläppt. Beror förstås också på att jag är mellan två jobb. Tur att det snart är nyår.

Och så till veckans fråga, gissa julklappen:

Tips: det har med handarbete att göra.

God Jul!

Tematrasa

Med den här kanske julstädningen blir lite roligare. Tack Maria! Garanterat första gången jag sett sjöhästtomtar, men de är ju söta.

Jultraditioner

Läste ett intressant inlägg på En man med ett skägg om en dokumentär Kalle Lind (han med skägget, alltså) gjort om en ung man som firade sin första jul. Bakgrunden var att han vuxit upp som Jehovas vittne men lämnat rörelsen för att kunna leva ut sin homosexualitet, och i den vevan bestämt sig för att fira en "normal" jul. Det intressanta var att få ett slags utifrånperspektiv på julen, och börja fundera på vad traditioner egentligen är, varför man håller på med dem och hur det hänger ihop med ens identitet. Granen, julgröten, pepparkakorna, julgubben, adventsljusen...

Plötsligt stod jag och argumenterade för dopp i grytan – torrt russinbröd i ljummet grisfett – och plötsligt påstod jag att det är extremt viktigt att man har en stjärna och inget annat i toppen på granen. För om man inte gör som man alltid har gjort – varför ska man då göra det? Vad betyder det då?

Nån klok folklorist kan säkert svara på det där. Själv har jag inte en blekblå aning om varför jag tyckte det var viktigt att köpa en julbock ifjol och viktigt att plocka fram den i år igen. Om ni inte orkar läsa hela texten ska jag i alla fall citera Kalle Linds "anti-julsång" för er:

Alls inga ljus
här i vårt hus
Ingen jul har kommit, hopp tra la la la
Barnen i ring
gör ingenting
vankar omkring
Granen står så grön och grann i skogen
Detta för att ingen kom och tog den
Tra la la...

Själva dokumentären, Jul för nybörjare, finns att titta på ett tag framöver och den är också bra och söt och handlar om allt möjligt annat än jul också, som det här med att vara konstig och trivas ändå. Gillar särskilt resonemanget att om man å ena sidan är vittne och å andra sidan väldigt bögig, så är man ändå i genomsnitt normal.

Ifall någon missat det

...så går vi från och med imorgon mot ljusare tider. Jee! Mycket välkommet i min värld. Dessutom har Ekenäs fått sin första snö (eller vad det nu är, men det är åtminstone vitt).

Kläder, kläder, nya kläder

Dagens bekännelse: mitt klädköpstopp, som egentligen skulle vara ett år, har jag avbrutit i förtid efter sju och en halv månad. Efter årsskiftet kommer jag att ha ett nytt jobb, som kräver lite mer av min garderob än vad den i sitt nuvarande tillstånd kan erbjuda, så jag skyller på det.

Men jag tycker ändå det var ett lyckat projekt, som nog har lärt mig en del. Som att jag har en stor mängd sockor som aldrig slits ut, bara försvinner. Som att jag ändå inte syr någonting, ens när jag jobbar deltid och i princip skulle ha tid. Som att man inte måste köpa strumpbyxor varje gång man går förbi Lindex. Och att jag har en del kläder som jag ändå inte använder och lika gärna kan göra mig av med.

Förhoppningsvis har jag också vant mig av med impulshandlandet och tänker i framtiden efter två gånger innan jag köper någonting som jag inte är helt säker på vad jag ska ha det till. Och så lovar jag mig själv att satsa på kvalitetskläder som håller år efter år, också stilmässigt, för det är på alla sätt vettigast i längden. Där har ni ett nyårslöfte.

Näsan framåt

Satt här och funderade på min gamla studiestad och på varför jag inte skulle vilja flytta tillbaka dit om jag fick chansen nu, ett år senare. Jag tror att mitt liv där var så starkt bundet till studierna och studielivet, som nu är ett avslutat kapitel, att jag inte har så värst mycket att komma tillbaka till. Det skulle vara en helt annan stad, men ändå full av minnen av sådant som inte längre är och sådant jag lämnat bakom mig.

Men det gör ingenting, för jag trivs bra där jag är nu. Egentligen känns det väldigt bra att avsluta kapitel, och börja nya, och låta minnen vara bara minnen som får blekna bort ifred.

Glasögonorm

Fem gånger de senaste veckorna har jag sprungit hos optikern, och två av dem idag. Knepigt det här med att få ett par glasögon att sitta bra. Först var de för lösa och halkade ner hela tiden, sedan var de fortfarande för lösa, sedan klämde de på högra sidan av näsan och sedan bakom vänstra örat. Nu tror jag dock de är ganska bra, möjligen lite lösa men det är ändå bättre än att de klämmer och ger en huvudvärk. Tror det verkliga problemet är att min näsa är för liten.

Sent men färdigt

Eftersom jag är lite senfärdig och lat avslutade jag fredagsstädningen först idag, men jag betraktar ändå detta som ett framsteg. Det har varit lite si och så med husligheten på sistone, man har liksom inte lust med nånting när det är så mörkt och bara regnar. Till jul vill jag ändå få lägenheten ordentligt städad, inte för att jag kommer att vara här utan för att det är trevligt att komma tillbaka till ett rent hem. Så jag har gjort en uppmuntrande liten lista:

Fördriva mörkret

Elljusstaken har sagt upp kontraktet, men värmeljus funkar ju också.

Det här är en gammal trotjänare som från början hade en röd lampa, men de är svåra att få tag på.

Höstens evighetsljus.

Om det bara kunde komma lite snö, så skulle det inte vara så dystert. Det är inte ens mysigt längre, bara... mörkt.

Frostmorgon

Fylla år

I dag är det ett år sedan Temumriken gjorde entré i bloggosfären, och det borde man ju fira på något vis. Lämpligen med choklad och te. Det har dessutom inte varit vilket år som helst för mig personligen, även om det kanske inte varit så tydligt här på bloggen. Vanligtvis för jag en ganska stillsam tillvaro, men just det här året har fyllts av allt möjligt spännande: jag har flyttat (det var där det började), haft ett antal olika jobb och lämnat dem igen, blivit magister, hittat kärleken, fått ett jobb som motsvarar min utbildning (pukor och trumpeter!) och bloggat om både ett och annat. Vad som helst som fallit mig in, egentligen.

När jag började blogga här gjorde jag det med föresatsen att skriva så bra som möjligt, och om jag själv får ha en åsikt i saken tycker jag att utvecklingen gått åt rätt håll. Fast det kan ju sist och slutligen bara ni avgöra. Någon enhetlig linje vad gäller innehållet har jag inte haft, så det har blivit ganska spretigt. men det är väl helt enkelt sådan jag är.

Planen är att fortsätta, men nu undrar jag, och frågar er, kära läsare, vad vill ni att jag bloggar (mera) om? Tar gärna emot tips. Lovar dock ingenting utan förbehåller mig rätten att vara egensinnig.

Personalschottis

Ibland är det extra tydligt att man befinner sig lite på vischan, som när jag var på personalfest häromkvällen. Efter julbuffeten var det dans till levande musik, de spelade fox och bugg och tango men det som först fick dansgolvet fullt var... schottisen! Då steg temperaturen ett par grader i bollhalen, och jag var förstås också med. Sedan var dansen mer eller mindre i full gång under de fyra timmar bandet spelade.

Nu kanske jag är fördomsfull, men jag tror inte samma sak skulle hända på en personalfest i Helsingfors. Och det är synd, för schottis, och sällskapsdans över lag, är alldeles för roligt för att tillåtas falla bort ur allmänbildningen.

Stunder genom tiderna

Stunderna var längre förr, läste jag i nyaste Språktidningen (en härlig tidning för språknördar!). Exemplet var en 1700-talstext där någon for till Tyskland en stund. Det tycker jag låter så där trevligt avslappnat och stressfritt. Skulle själv kunna tänka mig att åka till Italien en stund, och se om de har bättre väder där.

"Stund" används för övrigt som valuta i vissa tidsbanker, och motsvarar då en timmes arbete. Det tycker jag också det ligger något fint i, att man byter stunder med varandra.