Grannar

Det här med att bo i höghus har både för och nackdelar, men grannarna är åtminstone inte något som jag kommer att klaga på i första taget. Visserligen blir jag ibland ofrivilligt vittne till allt från vardagliga telefonsamtal till stormiga gräl, häromdagen hoppade jag högt när någon plötsligt svor till så att huset skakade och ibland är huset mitt i allt fullt av någons barnrika släkt. Men det stör mig egentligen inte, tvärtom.

När jag var liten bodde jag i ett stort egnahemshus med (relativt) många människor och det var alltid någon hemma som gav ljud ifrån sig. Katten, om inte annat. Därför är jag van med att ständigt höra livstecken omkring mig, och om de saknas blir jag illa till mods. Så ensam vill jag inte vara, inte ens när jag stänger in mig för att vara ifred. Det är skönt att bli lite påmind om att livet fortsätter som vanligt där utanför.

Läste en artikel i dagens Västis om vad grannar klagar på och hur mycket som nog är okej. Det är klart att man inte ska ha tvättmaskinen på mitt i natten (jag hade det en gång i misstag, men det aktar jag mig för att göra om) eller ha hemmafest var och varannan helg, men man får springa på wc så ofta man behöver, och gråtande småbarn är nu sånt som hör livet till. Priset till förnuftigaste disponent går till honom som menade att om man stör sig på grannarnas sexliv är det bara att se till att de gifter sig.

Så åtminstone mina grannar får gärna fortsätta leva och låta, och så försöker jag låta bli att tänka på vilka konversationer de kan ha råkat få höra från min sida av väggen.

En väldig massa snö

Som sagt kom det ner en väldig massa snö från himlen igår, och följaktligen ligger det en väldig massa snö på marken idag. Så här i stan är den förstås i vägen överallt, men mest tycker jag ändå det är vackert.

 Soligt och fint är det också, med en gnutta vår i luften. De som har sportlov nu* behöver åtminstone inte vara olyckliga över vädret.

Senare på kvällen när jag gick ut var himlen helt otroligt, osannolikt, overkligt blå. Då hade jag förstås ingen kamera med, ni får nu bara tro mig på mitt ord.

*)Tydligen hör även jag till denna skara, fast jag trodde jag skulle sitta på finskakurs i detta nu.

Positivt överraskad

Bara förväntningarna är tillräckligt låga kan man bli positivt överraskad av nästan vad som helst. Till exempel av att det över huvud taget går att komma hem med tåg från Åbo (till saken hör att det ingår ett byte) trots att det snöat ordentligt hela dagen. Visserligen nästan en halvtimme försenat, men vad gör nu det en söndagskväll.

När jag kom hem hade det slutat snöa.

Dessa brittiska genier

Under de senaste veckorna har jag tittat igenom de nya Sherlock Holmes-filmerna och tyckte de var riktigt bra. Och jag är kräsen, ska ni veta. De var inte riktigt tillräckligt bra för att jag skulle spara på dem och suga på karamellen en längre tid (som jag gör med Doctor Who,  nu på andra varvet) men tillräckligt underhållande för att jag skulle frestas att frossa igenom alla (som jag gjorde med Downton Abbey tidigare i vintras, även om den blev lite överdriven mot slutet).

Den uppmärksamma läsaren har redan noterat att jag är svag för brittiska tv-serier, och Sherlock Holmes är brittisk på precis rätt sätt. Och de har gjort det så bra, det här med att flytta in honom i nutid, genom att dels hålla kvar många detaljer och dels ändra det som måste ändras på ett finurligt sätt. I båda versionerna spelar Holmes fiol och Watson har just kommit hem från kriget i Afghanistan, men kokainet har bytts ut mot nikotinplåster och Irene Adler har lagt beslag på komprometterande bilder i stället för dito brev. Och så vidare.

Så jag rekommenderar alla som tagit del av, och gillat, den ena versionen att bekanta sig med den andra också.

Vasa

I helgen var jag i Vasa och träffade både nya och gamla bekantskaper, samt gjorde en del sightseeing. Vi tittade på en massa fina saker, bland annat:

En ortodox kyrka.

Ett vattentorn.

Ett torn till.

En vacker dag.

Det är väl nu jag borde erkänna att jag är en sådan där turist som alltid fotar byggnader. Inte ens när jag var aderton och for på Interrail förstod jag att man ska slå runt när man är utomlands, jag sprang runt och tog bilder på kyrkor och var kulturell i största allmänhet i stället. Funkade för mig.

Underliga problem

Det här är väl inget jag borde klaga på för folk blir bara sura, men ni kan ju ta det som att jag inte klagar utan bara funderar. Det som hänt är alltså att jag försökt äta bättre och röra på mig mera och till följd av detta har jag gått ner ett kilo. Men det var väl ingen oväntad bieffekt? säger ni. Och vad är det för problem med det, för resten? kanske någon undrar. Jo, saken är att min vikt är precis alldeles perfekt (just det!) precis som den är, och då är det inte sunt att magra.

Så vad ska man göra om man vill motionera utan att gå ner i vikt och samtidigt äta bra? Måste man helt enkelt äta jättemycket? Jag får redan i mig en hel del mjölkfett och inte vill jag riktigt börja glufsa i mig stora mängder kött heller. Är väl bara att koka gryta på en massa grönsaker. I olja.

Isande

Idag när jag kom till jobbet möttes jag av en kollega i ytterrock som uppmanade mig att genast gå och klä på mig mera, för det var bara tolv grader inne, på vissa ställen så lite som åtta. Nåja, jag var ganska väl förberedd med långkalsonger och yllekofta så jag tyckte jag skulle klara mig, men nog blev det kallt om fingrarna innan jag var färdig med att plocka upp alla återlämnade barnböcker i hyllorna. Ska det vara så här borde man väl sticka sig ett par torgvantar.

Tur i oturen hade ullmax-kläderna vi beställt kommit, så jag kunde dra på mig ett extra lager underkläder. Ångrade dock att jag inte köpt den varmare sorten, den som faktiskt innehåller ylle. Och med värmefläkt gick det att få sagorummet lagom varmt tills en grupp baby-familjer kom på eftermiddagen. Men jag tycker ändå vintern kunde förstå att hålla sig utomhus, där den hör hemma.

Låt den rätte komma in

Nu har jag läst boken också, och håller med om att den är bra mycket obehagligare än filmen, som var helt tillräckligt läbbig. Och det är inte ens själva vampyren som är läbbig utan allt det andra runt omkring. Det finns så mycket intressant i den här boken att jag skulle känna mig frestad att skriva en uppsats om den, ifall jag fortfarande studerade. Och det är inget dåligt betyg, för jag var rätt utled på studierna de sista åren. Men den här boken har så många komplexa karaktärer, särskilt Håkan kan jag inte släppa. Först tyckte jag han var äcklig för att han var pedofil, och pedofiler är ju äckliga, sen tyckte jag han mest var ynklig. Åtminstone inte genomond, för när det kom till kritan lät han småpojkarna vara och gav i stället en sedelbunt till nya framtänder. Ja, förutom de där pojkarna han hängde upp och tappade på blod, men gjorde han ju av kärlek. Eller vad det nu var. Tills han själv blev ett riktigt ruskigt monster, tillräckligt ruskig för att våldföra sig på en vampyr. Ni ser? Och jag har bara börjat. Ska dock inte fortsätta här nu.

Råd till mig själv (och andra)

1. Ät när du är hungrig.
2. Vila när du är trött.
3. Jobba när du är på jobbet.

Hur svårt kan det vara?

Vintervackert

Jag vet nog att isrosor är ett symptom på dåliga fönster, men kan ändå inte låta bli att tycka de är vackra. De här växer på mitt köksfönster och blir större för var dag kylan håller i sig.

Ute är det också vackert, på förmiddagen föll riktigt gnistrande sagosnö, sådan där som faller alldeles sakta. Februari är nog den bästa vintermånaden, tycker jag, för det är fortfarande ordentlig vinter och äntligen tillräckligt ljust för att man ska kunna njuta av den.

Borde väl egentligen passa på att ta en promenad idag, men nu snöar det riktigt ordentligt och jag känner mig inte riktigt frisk, så jag stannar väl inne ändå. Man blir så mesig när man blir äldre. När jag var yngre drog jag bara på mig halaren och gick ut och gå 5 km i minus 25 grader för att samla poäng till EOS:s motionskampanj (jag kom aldrig upp till gulddiplom, men brons och silver fick jag flera vintrar) och kom hem med frost i håret och ögonfransarna och på kinderna.

Och så skidade jag en hel del, runt runt på den lilla åkerplätten nedanför huset, och drog streck på ett särskilt ställe för varje varv. Fyra varv var en kilometer. Det var alltså ingen lång runda, men varje sträcka och kurva och backe hade ett eget namn och en historia, jag ritade till och med en karta. Ofta blev jag stående i skidspåret och filosoferade, "löste världsproblem" som mamma sa. Det var nog av de mindre världsproblemen i så fall. Hur som helst tyckte jag om att stava runt allena där i de lagom branta backarna och lagom knepiga kurvorna.

Nu har jag inte skidat på många år och det skulle vara så omständigt att sätt igång. Skaffa skidor och stavar, lämpliga kläder, lassa in allt i en bil och köra iväg nånstans där det finns spår. Blir nog inte av i första taget. Inte den här vintern, men kanske nån gång.

Tills vidare sitter jag i mitt kök och tar otaliga foton av ett nedisat fönster.

Välmående

Så här långt har jag lyckats följa min må-bra-plan rätt bra. Eftersom jag är dålig på det här med sallader har jag börjat gå via närbutikens salladsbar och köpa därifrån, även om jag får lite dåligt miljösamvete för de där plastbyttorna. Färdigmaten har jag slutat med, men jag borde ännu lära mig planera bättre så jag slipper tillreda lunchen på morgonen. Det här med att äta bättre är inte egentligen så svårt eftersom jag inte har något behov av att banta, så jag behöver inte lämna bort godsakerna, bara lägga till mera nyttigheter för att balansera upp det hela. Underlättar en hel del.

I dag var jag till gymmet igen och konstaterade att lördag eftermiddag är en bättre tid än en vardagskväll om man vill slippa trängas, och det vill jag. Nog för att jag hursomhelst försvinner i mina egna världar och låtsas att jag är enda människan i rummet, men det är enklare ju närmare sanningen det är. Dessutom får man inte längre pass än 10 min på konditionscykeln om det är mycket folk, och det hinner man ju inte få någon kondition av, bara uppvärmning och knappt det. Nu kunde jag sitta 20 min, cykla 7,5 virtuella kilometrar och sedan gå igenom maskinerna i vilken ordning jag ville. Och det känns fortfarande riktigt bra, så jag ska se till att jag kommer mig dit minst en gång i veckan.

När jag kom hem tog jag ett långt, varmt bad, med honung och olivolja i, och tända ljus och fin musik och hela fadirullan. Ville egentligen inte alls stiga upp därifrån. Så då var det där med att varva ner avklarat också. Samtidigt passade jag på att färga håret, så nu kan jag dessutom känna mig fin. För en gångs skull lyckades jag riktigt bra med att få rätt konsistens på hennasmeten, annars blir den lätt för lös och rinner ner längs tinningarna men nu satt den där den skulle. Bara håret torkat ska jag gå och se hur det blev.