En av få böcker jag köpt och är glad att jag faktiskt köpte för den är något extra. Förutom att ämnesvalet är något ovanligt så är den här antologin ett av mina positivaste möten med seriegenren. Jag har länge tänkt att jag vill läsa mer tecknat, men är ovan att läsa bilder och därför blir det lätt lite tungt. Eftersom detta är en antologi så varieras stilen hela tiden och detta gör det, åtminstone för mig, lättare att hålla uppe koncentrationen på bilderna och inte bara läsa texterna.
Det handlar alltså om mens, denna förskamligade aspekt av kvinnligheten, ur alla tänkbara synvinklar. Vissa av serierna är rena upplysningslitteraturen om hormoncykler och med dem sammanhängande problem och sjukdomstillstånd (och menskoppar!), andra är poetiska betraktelser över första mensen och somliga bara frossar i blod och äckelhumor. Provokativt, förstås, men inte enbart och inte på något negativt sätt, det är provokationer med ett syfte. För varför ska man behöva skämmas för någonting som är helt naturligt och i grunden en positiv sak, ett bevis på att ens kropp fungerar som den ska? Jättekonstigt, ju.
Här ryms också positiva erfarenheter och visioner. Sara Olausson och Wendel Strömbeck spekulerar i sina bidrag kring hur det kunde vara om män hade mens. Statsfinansierad mensledighet och miljarder till mensforskning. Både roligt och sorgligt att läsa, när man vet hur det fungerar på riktigt.
Jag blev medveten om hur lyckligt lottad jag är som har och har haft en relativt problemfri mens. Förutom en period i tonåren då mängderna var lite svårhanterliga, och året när jag åt p-piller och blödde lite när som helst, så har det fungerat bra. Alldeles otroligt bra sedan jag blev tipsad om menskoppen för några år sedan, den är så bra att man kan glömma bort att man har mens (Ja! På riktigt!). Samtidigt som jag vet att det inte är så för alla, att många lider av olika gynekologiska sjukdomar som det är svårt att få vård för helt enkelt för att, ja för att de bara drabbar kvinnor, anses skamliga och så denna märkliga uppfattning att det ska vara lite jobbigt att vara kvinna och ha mens. För att citera Matilda Rutas serie om endometrios:
Det är inte bara jag utan typ 10% av alla mensare som har det. Så det är många som har såhär ont ofta. Och med tanke på hur lite det forskas om det är det meningen att vi ska fortsätta ha asont, svimma, kräkas och dö tydligen. För det är ju bara lite mensvärk.
Slutligen: gör inte misstaget att tro att "Kvinnor ritar bara serier om mens" är en bok enbart för kvinnor. Även min sambo läste och överlevde.
 |
| Detalj av Lotta Sjöbergs och Joanna Johnsons bidrag. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar