Nog är det lite hemskt

Ni vet när man kommer på sig själv med att vara lite sämre än man trodde att man var? Det är inte roligt alls.

När jag flyttade till det här området fick jag kommentarer i stil med "ska du bo där, bor inte där en massa zigenare?" och jag tyckte att vad då, varför skulle det vara ett problem, inte är nu jag rädd för dem. Jag är ju modern och frisinnad och tolerant och bla bla bla. Och de bodde i en annan del av området.

Vi fick nya grannar häromveckan, i tredje våningen som stått tom länge och dit vi hoppats att någon ska flytta för det är så tråkigt när det står tomt. I dag mötte jag dem i trappan, en ung familj med barn. Romer. Och jag kom på mig själv med att rent instinktivt tänka, att, nog hade det ju varit trevligare med någon annan.

Sedan ångrade jag genast den tanken och hälsade dem välkomna. Men ändå, tanken fanns där. Antagligen syntes det också. Skärpning fröken.