Bokprat

Idag har jag debuterat som bokpratare, och det gick helt okej. Allt är ju svårt första gången, men jag försökte påminna mig om att jag ju jobbat som lärare och tycker om att prata om böcker, så det borde inte vara svårt. Och det var det ju inte heller, egentligen, men det tar några gånger till innan jag gör det så bra som jag vill.


För dem som inte känner till kan jag ju berätta vad bokprat är för något. Det är en metod som används (främst) av bibliotekarier för att inspirera barn och unga (i första hand) till att läsa böcker. Man väljer ut kanske ett tiotal lämpliga böcker, med eller utan tema, som man läser. Sedan presenterar man dem för gruppen på ett (förhoppningsvis) inspirerande sätt. Läser lite smakprov, berättar om karaktärer, genre, osv. Boktips, helt enkelt.

Mitt största problem är att jag inte hunnit bygga upp någon repertoar av bokpratsböcker, misstänker det tar ett par år, så jag väljer lite på måfå. Bäst blir det förstås om man pratar om böcker som engagerar en själv, så jag plockade med några favoriter från min egen ungdom (nu låter det som att jag är jäääättegammal).

Däremot har jag inga större problem med det här att prata inför en grupp, inte ens högstadieelever som är den mest svårflörtade publik man kan ha. För fem eller tio år sedan trodde jag aldrig jag skulle säga det här, men numera ser jag till och med fram emot att hålla lite föredrag och sagostunder nu och då.

Misstänker att det betyder att mina föräldrar hade rätt: man måste pina sig. Pina sig, pina sig, pina sig. Och det har livet också lärt mig, att man måste pina sig med sådant som man inte vill, sådant som känns obehagligt, sådant som skrämmer en. Sådan man aldrig aldrig aldrig trodde man skulle våga eller klara av. Men det gör man, och det är så underbart att inse sen, när man står där och har vågat och överlevt. Och om man inte pinar sig kommer man ingen vart, blir ingenting, och pinas ändå. Att sånt.

Och på tal om sagostunder så kom mina eftisbarn från i höstas på besök idag, och jag läste lite påsksagor för dem. Det var riktigt roligt att se dem igen, och lite synd att jag inte haft tid att förbereda en muntlig berättelse i stället, för det tycker jag annars är bäst. Får väl bli till en annan gång.