Grönt och skönt

På andra försöket blev den bra, sjalen jag stickade av växtfärgat ylle jag fått av Maria. Det mörkare garnet var jag själv med och färgade, så det är lite extra roligt att ha gjort något av det. Varm och skön är den också, utan att vara för tjock.

Det var svårt att få en bild där man ser vad den egentligen har för form, men sjalen är stickad så att jag börjat mitt på långsidan (i nacken) med några maskor och ökat fem gånger alla räta varv. På det viset bildas fem sektioner som är lite vridna, och slutresultatet är en sjal som är lite större än en halvcirkel. Om nu någon förstår den förklaringen...

Trevlig form är det hur som helst, för det blir långa snibbar som man kan slänga om halsen, alternativt lägga i kors över bröstet och knyta om ryggen, ifall man riktigt fryser. Vilket man ibland gör, i dessa tider.

Kamera!

Temumriken har införskaffat sitt livs första digikamera. Ja, ni läste rätt, jag har inte haft någon kamera sen jag var liten. Då hade jag mammas gamla från 70-talet, en sådan där pytteliten som ser ut som en spionkamera och dras fram genom att man trycker ihop den, om ni sett en sådan nån gång. Den skulle ha en speciell sorts film och engångsblixtar och bildkvaliteten blev väl sådär, men jag tyckte om att fota ändå. Sedan fick jag en lite vanligare modell, mycket enkel och någorlunda liten, och med den tog jag en hel del turistfoton som blev rätt bra för att vara turistfoton, om jag får säga det själv.

Men i något skede tappade jag intresset, och eftersom jag aldrig varit intresserad av tekniska prylar kom jag mig aldrig för att köpa en digikamera. Det var för besvärligt att sätta sig in i hur en sådan fungerar, för att inte tala om att luska ut vilka modeller som var bra och vad som skulle passa just mig. Men nu har någon annan gjort det arbetet åt mig, och det tycker jag är jätteprima.

Inför framtiden kan jag alltså lova lite bättre bilder hit till bloggen än dem jag hittills tagit med min telefon (som har ett par år på nacken). Och om förbättringen uteblir så är det helt och hållet fotografens fel.

 Hittills har jag mest försökt lära mig grundfunktionerna, och eftersom det är en regnig dag fanns det bara blommor att fotografera.

 ...och höstmysljus.

Fyra veckor gamla födelsedagsnejlikor, det tycker jag är lite imponerande.

Julfiilis

De senaste åren har jag varit så trött på julen och all uppståndelse, för att inte säga hets, kring den att jag inte brytt mig särskilt mycket. Inte pyntat mer än pliktskyldigast, inte skickat julkort, undvikit kommersen. Det blir ju ändå aldrig som när man var liten.

Men den här veckan har jag både pratat med Julgubben himself på telefon (han presenterade sig så åtminstone, och höll en liten utläggning om hur viktigt jobb han gör. Jag höll förstås med.) och klätt julgran med en handfull barn. När vi sedan släckte ljusen och tände granen kändes det riktigt bra och juligt, till och med lite pirrigt. Och så har jag varit med och planerat julkalender med presenter, och julfest på Bygdegården med ringlekar, gröt och gubbe. Det är riktigt roligt, och inte alls stressigt.

Slutsats: hemligheten med julen är att man ska göra den för och med andra, helst små. Och inte krångla till det för mycket.

Lillajul ska jag fira, eller åtminstone tillbringa, i Åbo, och ser för första gången fram emot att se julgatan. Något har definitivt hänt.

Guldtofsar!

Lägg till bildtext

Trodde inte riktigt på studiesekreterarens försäkran om att det skulle ordna sig, inte på mejlet från alumninätverket och inte på notisen i lokaltidningen (den som bara de äldre släktingarna fick ögonen på). Men guldtofsar och rött fuskläder, det är konkret och pålitligt och bra.

Anno 1790

Jag har hittat en ny tv-serie att hänga på: kriminalserien Anno 1790. Kanske inte det bästa jag någonsin sett, alla kategorier, men det bästa jag sett på svenska på ett bra tag. Serien bekräftar teorin att det är avgörande att ha en bra sidekick, i det här fallet en försupen pietist och informator som är så där lagom klumpig och godhjärtad. Huvudpersonens revolutionära idéer och risktagningar ger den nödvändiga spänningen, och den obligatoriska kärlekshistorien är tillräckligt finstämd för att man ska stå ut med den. Ja, och mordfallen är så där finurligt fantasifulla och orealistiska som de ska vara i bra underhållning. Perfekt för fredagskvällen alltså (lyckligtvis är jag sedan länge frikopplad från allt vad tv-tablåer heter, annars går den på måndagar.)

PS. När man ser sådana här serier är man glad att man inte är historiker, för då skulle man säkert reta upp sig på alla möjliga felaktigheter.

Fredagsstrunt

Några små saker jag tänkt dela med mig, passar säkert så här på en fredag:

• En text om research, fantastik och sexualbrottslagstiftning. Där finns nog nån sorts poäng, tror jag.
• En nattbanan. 
• En serie om Matilda och läsplattan.
• En ko.
• En serie till. 

Trevlig fredag!

Brown Girl in the Ring

När jag först läste om Nalo Hopkinson, som var en av hedersgästerna på Finncon i somras, tänkte jag att det lät som en författare som jag skulle tycka om. Hon skriver fantastik (åtminstone den här boken är varken renodlad sci-fi eller fantasy) med utgångspunkt i västindisk kultur och historia. Man kan alltså vänta sig zombier, men inte den "vanliga" sorten som hasar runt och äter hjärnor och som jag inte har mycket till övers för. I Brown Girl in the Ring, som är Hopkinsons debutroman, finns både själlösa kroppar, kroppslösa själar och andra varianter på temat, samt organtransplantationer med de ytterligare möjligheter de medför. Allt detta i vad som finns kvar av centrala Toronto efter en ekonomisk och politisk kollaps som fått de lyckligt lottade att fly till förorterna och lämna resten att klara sig bäst de kan.

Ödet är vår lott?

Lyssnade häromdagen på Svängrums senaste program, om slump och öde (sannolikheten att vinna på lotto och sånt), och kom att tänka på det där med ödestro. Av någon anledning retar jag upp mig på människor som säger sig tro på Ödet utan att verka klara över vad de egentligen menar med det. Särskilt om de i samma veva tar avstånd från (traditionell) religion, för då har man helt klart inte tänkt igenom saker och ting. Men, å andra sidan kan jag förstå varför det är så lockande att leta mening och sammanhang också där det (kanske) inte finns, det är bara mänskligt. Kanske t.o.m. sunt.

Söndagsskriverier

I stället för att följa den ursprungliga planen och festa hela natten igår kom jag tidigt hem, eftersom jag inte är helt frisk, och bra så. På det viset fick jag i stället en helt oplanerad söndag helt för mig själv, och det händer inte allt för ofta.

Faktiskt hann jag också med ett och annat, som att gymnastisera min stackars rygg (vilket jag alltså borde gjort innan den blev sjuk, men bättre sent än aldrig), äta god mat, lyssna på de senaste avsnitten av Svängrum (ev. mer om det senare), gå på promenad med S och bli bjuden på ännu mer god mat (denna Temumrik tackar aldrig nej till älgkött). Med andra ord har jag njutit av livet.