Ellen Albertsdóttir skriver på Kunskapsbloggen om en artikel som hävdar att vi blir olyckliga av att se andras lycka, och framför allt av att läsa om den på fb. Det är väl i och för sig inget nytt fenomen, paralleller kan dras till diskussionen om det taktlösa i att skicka barnfoton till sina barnlösa väninnor (för man vet ju inte om de är olyckligt barnlösa och det är definitivt taktlöst att fråga) eller varför inte hånglande och gullande par på allmänna platser, som somliga älskar att störa sig på.
Men det jag undrar är varför man fungerar på det viset, varför kan man inte unna andra deras lycka? Är det inte lite självcentrerat och småsint att bara vända det hela till avundsjuka och självömkan? Klart att det är, och jag är den första att erkänna mig skyldig till den synden. Ett antal gånger har jag ondgjort mig över alla dessa hjärtan på fb (jag hatar dem) och det har till och med hänt att jag (tillfälligt) dolt vissa vänner från mitt nyhetsflöde när jag tyckt de varit onödigt gulliga. Om det gör mig till en missunnsam surpuppa så är jag väl det.
Fast å andra sidan, varför vill man egentligen berätta för alla som orkar höra hur fantastiskt bra man har det? Vad är det annat än skryt? Ja, jag har gjort mig skyldig till det också, det är just därför jag undrar. Även om man inte tänker på det som skryt så är det precis vad det är. Och lite får man väl skryta, men det kan ju vara bra att tänka på att alla inte blir så glada av att läsa det.
Albertsdóttir tycker ändå att folk mest gnäller och suktar efter medömkan i sina statusar, och att det kanske inte stämmer att vi skryter så mycket. Men inte vet jag om allt detta koketterande med sin egen olycka är så mycket bättre det heller. Skyldig igen, för resten.
Hm... jag vet inte. Kanske är man inte så ärlig mot sig själv som man tror, men spontant sku jag säga att jag stör mig mer på då folk har väldigt negativa gnällstatusar.Och på om folk lämnar mig utanför sin lycka för att dom tror att jag kanske tar illa upp o vi sen liksom "tappar bort" varann just för det (typ att folk inte vågar bjuda mig på sina partyn eller skicka sina julkort eller vad det nu kan vara för att inte jag har pojkvän o ungar o möjligen kunde bli ledsen eller vad-vet-jag vad dom nu tror...).
SvaraRaderaO jag vet inte - är det bara skryt att visa att man är lycklig eller är det att faktiskt nångång fatta att ta vara på det fina som kommer i ens väg och vara lycklig i nuet istället för att gnälla?
Det finns båda sorterna, jag vet, men om jag själv är ledsen, åtminstone, så tror jag att jag tolkar in skryt i statusar som bara är avsedda att vara positiva på ett bra sätt av den som skrev dom. O jo - lite ledsen kan jag bli men jag blir väl nog ännu mer ledsen av alla ledsna statusar för det mesta...eller åtminstone blir dom att hänga kvar i mina tankar på ett annat sätt.
Jo nä jag vet int.