Musikteatern 18 om Finska inbördeskriget

Igår var jag och tittade på Musikteatern 18 på Kulturhuset Karelia, den var verkligt bra och går ännu nästa helg om någon missat. Pjäsen handlar om två unga kvinnor i Finland före, under och efter brödrakriget 1918.
Överklassflickan Ella vill helst resa runt i Europa, festa och blir förälskad. I stället får hon förbinda sår på ett krigssjukhus. Lärarinnan Ebba vill bidra till ett rättvisare samhälle, och förfäras över hemskheterna som det misslyckade revolutionsförsöket utmynnar i. Över lag tyckte jag att pjäsen lyckades balansera båda sidornas roll: ingendera var oskyldig och ingendera förtjänade de grymheter som de utsattes för.

Visserligen framställdes de vita som hänsynslösa i slutet av pjäsen, men de flesta historiker torde vara överens om att så också var fallet. Inte långt från där jag bor, i Dragsvik, finns en massgrav med ca 3000 krigsfångar som dog av svält och missförhållanden kort efter kriget. Det var först i vuxen ålder jag besökte minnesmärket första gången, och jag är inte den enda som inte känt till denna sida av stans historia eftersom fånglägret inte är något man gärna talar om.


Hur som helst, det var intressant att se pjäsen både för att ämnet är intressant, nu när man äntligen kan tala öppet och ärligt om det, och för att skådespelarna, sångarna och musikerna var mycket skickliga. Då är alltså de flesta av dem amatörer, men Raseborg har en stark tradition av amatörteater och på senare år också ungdomsteater och till och med en teaterskola. 

Särskilt uppskattade jag, föga överraskande, inslagen av folkmusik och folkdans. Men mest effektivt var nog greppet att emellanåt ha med två nutida flickor som parallell till flickorna/kvinnorna i pjäsen, för att visa att de inte var så annorlunda. Förutom i scenen med själva krigsutbrottet, där strider utkämpas på gatorna samtidigt som överklassdamerna dricker te och de nutida flickorna sitter på scenkanten och spelar krigsspel. Mycket starkt. 

Sen bara fortsätter eländet, vänner och grannar är på olika sidor och folk dör och dör och dör. Jag var inte den enda i salongen som grät. Ändå är det bara en liten aning man får av hur fruktansvärt tragiskt och uppslitande ett inbördeskrig är. Kriget var över på ett par månader men det tog nästan hundra år innan såren var läkta. Ute i världen rasar inbördeskrig som pågått i åratal. Det kan man tänka på.