Nu var det lyst

Idag var det lysning för oss i kyrkan så nu är det officiellt, hindren är prövade och vi är godkända för äktenskap. Vi var där och lyssnade och det kändes bra, efteråt fick vi gratulationer av en främmande kvinna som räknat ut vems pojke min fästman är. Det var roligt. Sedan gick vi på kaffe till Lilla Köket, som är det enda kaféet i stan (förutom museets då det är öppet) som har söndagsöppet och det är dessutom väldigt bra på dieter.

Varför gifta sig?

Jag har funderat en hel del på varför jag vill gifta mig, det är ju på inget vis obligatoriskt numera även om det innebär vissa juridiska och ekonomiska fördelar. En orsak är just det här med att vårt förhållande blir officiellt på ett sätt som det aldrig blir annars. Vi genomgår en rit tillsammans med släkt och vänner, annonserar i tidningarna, tar ett gemensamt efternamn och får antecknat i befolkningsregistret att vi hör ihop som äkta makar. Det finns ett stort allvar i allt det här som gör att det för mig känns mera på riktigt att vara gift än att "bara" bo ihop, även om det vardagliga livet kan se helt likadant ut.

Många låter bli att gifta sig av olika orsaker fast de skulle kunna, man kan vara emot äktenskapet som institution, tycka att det inte är så viktigt ("bara ett papper") eller inte vilja binda sig för livet. Säkert finns det andra orsaker också. Och jag förstår dem. Jag tror att äktenskapet har precis den betydelse som man lägger i det, och för mig betyder det en hel del. Det betyder trygghet, ett löfte om att hänga ihop i vått och torrt. Att tillsammans göra det bästa av livet. Att inte vara ensam.

Kan man lova att älska någon för evigt?

Ja, jag tror att man kan lova varandra evig kärlek och mena det. Kärlek är inte någon känsla som kommer och går, kärlek är något som man gör och som man varje dag kan välja att göra. Som man kan lova att fortsätta göra. Sedan kan det förstås gå åt skogen ändå, om man har riktigt otur, men det finns förutsättningar att lyckas. Hälften av alla äktenskap håller, vilket kan anses otroligt bra med tanke på hur accepterat det är att skilja sig och hur individualistiskt samhälle vi har.

Min inställning beror också till stor del på att jag har goda förebilder, jag har inte varit med om att någon i min bekantskapskrets skulle ha skilt sig eller haft ett (märkbart) dåligt äktenskap. Så jag tror på konceptet, helt enkelt. Plus att jag är lite gammaldags i största allmänhet.