Det är mycket nu

Kanske lite för mycket. Har nog ett och annat att berätta från Mariehamns litteraturdagar, men det här är min enda programfria kväll den här veckan så jag tänker ägna den åt att göra så lite som möjligt, med hopp om att överleva fram till veckoslutet. Det mest spännande jag gjort idag är köpt gift till myrorna (dö! dö!) och satt eld på min ugnshandske när jag gjorde makaronilåda. Tycker inte det är så bra att sådana börjar brinna så lätt, men det var åtminstone en väldigt bra handske för jag märkte inte att den brann. Eller det kanske inte sen heller var så bra...

Lätthanterlig reselektyr, var det ju

Mars är en lite galen månad, och då menar jag inte bara vädret. I går kom jag hem från Åbo, vilket i och för sig är helt normalt. På torsdag åker jag till Mariehamns litteraturdagar, å tjänstens vägnar, men det är en sådan sak jag gärna skulle göra annars också om jag hade råd. Följande veckoslut ska jag eventuellt till Helsingfors (privat) via Tammerfors (jobb). Påsken firar vi i Vasa.

Vitamininjektioner

Vissa dagar är mitt jobb extra roligt, som när jag får bokprata i en skola som har ett lyckat läsprojekt på gång, där alla lärare är engagerade och har lyckats få alla elever med. De satt som små ljus och lyssnade när jag pratade halva lektionen, sen satt de djupt försjunkna i varsin bok andra halvan och somliga vill inte alls gå ut på rast för de skulle hellre fortsätta läsa. Aldrig träffat så läshungriga barn.

Ovälkomna vårtecken

Jo, det finns sådana också. Det började för några veckor sedan med en sockermyra i badrummet, nu har jag minst fem i köket. Bävar inför den kommande invasionen. Men det är ändå bättre än supermegagetingarna i min förra lägenhet. Peppar peppar.

Sockor för stunder

I förrgår ringde en vilt främmande person till mig och frågade om jag ville sticka ett par sockor till hen. Hen hade sett min annons på Raseborgs tidsbank, som jag satt dit för kanske ett och ett halvt år sedan (när jag jobbade 70% och faktiskt hade överlopps tid) och sedan glömt helt och hållet. Felet var förstås att jag gjort som de flesta andra och väntat på att få något sålt innan jag själv började köpa tjänster, och om alla gör så så blir det ju inga byten av. Men nu ska jag sticka ett par sockor och sedan använda mina intjänade stunder* till att få håret klippt och annan hjälp jag kan behöva.

Tidsbanker finns över hela världen och  går ut på att man byter tjänster med varandra, ett slags alternativ ekonomi. Alla har något de kan göra för andra människor, som att sitta barnvakt, skjutsa, lösa datorproblem eller vad som helst. En bonus är att man träffar människor som man inte hade träffat annars, och det är ju alltid roligt att hjälpa andra som blir tacksamma. Eftersom inga pengar är inblandade känns det inte som att man gör affärer, utan man byter tjänster helt enkelt.

En annan rolig grej var att personen i fråga utgått från att någon som heter Lisa och stickar sockor måste vara en gammal tant. Hi hi.

*)"Stund" är valutan som används i tidsbanken, en stund motsvarar en timmes arbete. 

Jag är jag

"Antingen vill jag vara hemma och rita, eller med mamma och pappa, eller med Penny. Helst ingen annan, för det räcker."

De raderna fastnade jag för när jag läste Emma Adbåges Jag är jag, för jag kan känna igen mig i det där ibland. Att inte vilja träffa onödigt mycket människor, inte för att man är rädd eller blyg utan för att man helt enkelt inte har något behov av mycket sällskap. Mickan i boken är en tystlåten och försiktig sjuåring (snart åtta) som inte förstår varför det ska vara nödvändigt att gå på kalas med hög musik och vilda lekar, hon ritar hellre och gör det mycket bra. Och det fina är att hon vet vem hon är, och att det är okej. För det är det.

Genom Marcusbiblioteket hittade jag den här boken av Susan Cain, som jag fick tag på i finsk översättning med titeln Hiljaiset: introverttien manifesti. Har inte hunnit läsa mer än inledningen ännu (går alltid lite trögare på finska) men jag har sett hennes TED-talk som fick mig att fundera på det här med hur utåtriktad man egentligen ska vara. Man får hela tiden höra om hur viktigt det är med social kompetens, men Cains poäng är att det också behövs människor som hellre sitter för sig själva och tänker efter, gör saker noggrant och grundligt. Mycket sådan kompetens går outnyttjad för att den inte uppskattas, och istället låtsas man vara mer extrovert än man är, för det är det rådande idealet. Men det är ju bara dumt.

Slutligen, en instruktiv handledning till dessa introverta typer.

En fråga om smak

Veckans fråga: Vilken genre önskar du att du kunde läsa men som du bara inte kan stå ut med?

Tja, inte vet jag nu egentligen varför jag skulle vilja läsa något som jag inte vill läsa? Det var det korta svaret.

Ibland kan jag dock ur rent professionell synvinkel tycka att det är lite synd att jag inte har bredare smak så att jag kunde ha något användbart svar när kunderna frågar om den deckaren eller den relationsromanen är bra, vilka böcker det finns i samma stil som den ena eller den andra och så vidare. Det värsta är när någon frågar "Jag behöver någon bra och lättsmält bok, vad ska jag ta?" Ja, hur ska jag veta det? Lite försöker jag kompensera den här "bristen" genom att läsa recensioner, bokbloggar och litteraturdiskussioner, men ändå.

Egentligen tycker jag att jag läser ganska mångsidigt trots allt: fakta och fiktion, prosa och poesi, serier, sagor, ungdomsböcker, barnböcker (också frivilligt, inte bara till jobbet), noveller, essäer... Möjligen skulle jag kunna läsa mer biografier, men det blir bara inte av.

Annika (som ställde frågan) har svårt för poesi, men det tycker jag inte man ska behöva skämmas för. Varför skulle man vilja ända på sin smak? Vad man läser beror, tror jag, mycket på vad man söker i litteraturen, det kan vara så många olika saker. Underhållning, verklighetsflykt, intellektuell stimulans, konstnärliga upplevelser, bildning. Och alla har ju olika läggning och olika sätt att läsa. Olika texter kräver olika saker av sin läsare (t.ex. hjälper det med en viss musikalitet om man ska uppskatta poesi) och så vidare. Så jag tycker man ska bejaka den litteratursmak man har, och sen nån gång nu och då testa sådant som man inte vanligtvis läser. Ifall man till äventyrs skulle tycka om det just denna gång, och upptäcka något nytt. 

 

Åbäket

Jag har blivit begåvad med en ny inredningsdetalj: min morbrors gamla tv. Han hade inte längre användning för den och alla inblandade var överens om att man inte slänger en fungerande tv, så den hamnade hos mig. Jag har varit utan tv i flera år och vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Men jag har skaffat ett tv-bord från mitt kvartersloppis. Och kopplat tv:n till digiboxen som följde med mitt bredbandspaket. Men där tog det stopp, för av någon korkad anledning kan boxen inte använda det trådlösa nätet utan måste kopplas till modemet med kabel. Modemet kan stå antingen i sovrummet eller i hallen (det är där det finns uttag) och eftersom jag har starka principer mot tv-apparater i andra rum än vardagsrummet är alternativen följande:

1. Dra en lång kabel genom/över flera dörröppningar och tvärs genom vardagsrummet
2. Borra ett hål i väggen mellan sovrummet och vardagsrummet och dra kabeln där
3. Köpa en vanlig digibox som kopplas till antennen (det uttaget finns på rätt ställe)
4. Strunta i hela grejen, för vad ska jag egentligen med tv till?

Det som jag tycker att borde fungera är att koppla datorn till tv:n och titta via den som jag brukar göra, fast på en fyra gånger så stor skärm, redan det skulle vara en stor lyx. Tyvärr håller inte digiboxen med om att det borde gå att göra så. Eller så är det mina tekniska kunskaper som inte räcker till. Nåja, nu står i alla fall åbäket där tills vidare, och ser åbäkigt ut.