Vissa dagar är mitt jobb extra roligt, som när jag får bokprata i en skola som har ett lyckat läsprojekt på gång, där alla lärare är engagerade och har lyckats få alla elever med. De satt som små ljus och lyssnade när jag pratade halva lektionen, sen satt de djupt försjunkna i varsin bok andra halvan och somliga vill inte alls gå ut på rast för de skulle hellre fortsätta läsa. Aldrig träffat så läshungriga barn.
Lärarna var nöjda, de sa att det var som en vitamininjektion att jag som utomstående läsinspiratör kom och pratade för deras elever. Och det var förstås en vitamininjektion för mig också, dels att bli uppskattad för det jag gör och dels att se att läsfrämjande arbete faktiskt lönar sig.
Förstås är jag helt otroligt trött nu efteråt, när jag kommit hem och börjat varva ner. Det är många gånger mer intensivt arbete att stå framför en klass än att sitta framför en dator, och inte skulle jag orka göra det varje dag eller ens en gång i veckan (ett tag i höstas hade jag helt galet mycket bokprat, och det straffade sig på min hälsa). Men så här nån gång nu och då, för det är otroligt belönande.
Näst vecka ska jag ha mitt första finska bokprat, och jag har inte förberett det så mycket som jag egentligen skulle vilja, och jag bävar nog lite inför det. Men som jag ser det är det något som jag måste klara av för att det hör till mitt jobb, och bara man gjort det en gång blir det lättare sen. Knappast kommer nu ett gäng förstaklassister att halshugga mig för mina objektsfel och märkliga uttal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar