Det här med en obligatorisk vilodag i veckan är inte bara ett godtyckligt religiöst påfund, utan ett bra sätt att garantera att vi alla får den återhämtning vi behöver, vare sig vi förstår det själva eller inte. Och framför allt: utan att behöva känna dåligt samvete för att man låter bli att vara duktig en hel dag. Därför tycker jag det är synd att vilodagen i praktiken avskaffats.
Man kan förstås helt enväldigt besluta sig för att hålla en vilodag i veckan, men det är betydligt svårare när resten av samhället inte är med på noterna. Jag försöker ändå. Jag försöker varje vecka hitta en dag (i regel inte söndag, eftersom vi har dansövning då) som jag kan lämna helt tom i kalendern. En dag, då min främsta uppgift är att vila. Hur svårt kan det vara?
Jättesvårt! Första svårigheten är att reservera den där dagen för ingenting och låta bli att planera in någon av alla hundra grejer man tycker att man borde få gjort. Eller vill göra. Följande svårighet är att sedan faktiskt inte göra någonting som liknar arbete. Inte läsa mejl, inte städa, inte fixa föreningsgrejer eller vad det nu sen är. Bara vila och göra sådant som är trevligt utan att vara ansträngande.
Hittills har det inte lyckats särskilt väl. Igår, till exempel, bakade jag bröd, bykade och tränade på gym på min vilodag. En av dessa saker hade varit okej, men alla tre blev för mycket och lämnade inte mycket tid över till att faktiskt vila. Det positiva är att de stunder då jag faktiskt vilar på min vilodag lyckas jag med att inte ha dåligt samvete. Oftast.
Vad är det som gör det så svårt att göra ingenting i en eller ens en halv dag? Fastän man vet att man så väl behöver återhämtning. I mitt fall är det åtminstone två saker som spelar in: För det första har jag ofta energi och iver att sätta igång med saker på förmiddagen, vilket inte alltid betyder att jag kommer att ha energi att avsluta dem. Om jag ska vila måste jag börja dagen med att stiga upp, äta morgonmål och sedan säga åt mig själv på skarpen att inte göra något. Liksom ställa mig på bromsen för att få ner farten efter att ha rusat på i en vecka.
För det andra är det den gamla, vanliga prestationspressen. Det finns ju så många saker som väntar på att bli gjorda! Och jag hamnar lätt i en ond cirkel av att vara för trött på vardagskvällar för att göra just någonting alls, vilket betyder att alla små sysslor skjuts upp till veckoslutet och äter upp det så att jag aldrig riktigt vilar ut. Rationellt sett förstår jag att lösningen är att införa en vilodag "med våld" och lämna saker ogjorda tills jag har en bättre balans och orkar göra sysslorna i lagom portioner längs med veckan. Men i praktiken är det inte lätt.
Och påminna mig själv om, att även om det kan kännas fel och själviskt att bara lata sig och göra vad som faller en in en dag i veckan, så är jag inte till stor nytta för någon alls de andra dagarna i veckan heller om jag är slutkörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar