Temumriken

Läsaläsaläsa

2012-03-06T20:32:00.000+02:00

När jag var yngre var jag en läslus och bokslukare av stora mått, men på senare år har jag av en eller annan orsak (övermättnad, koncentrationssvårigheter, allmän trötthet...) kommit av mig. Men nu har jag ju då skaffat ett jobb där det ingår i själva arbetsbeskrivningen att vara beläst på skönlitteratur, och helst sådan som också andra läser, så det är bara att lägga manken till och plocka upp läsglasögonen. Nu har jag dessutom lovat hålla en serie bokprat i början av april, så det finns inga undanflykter mera. Och förutom att jag ska plöja igenom ett berg av ungdomsromaner borde man ju också läsa in sig på lite teori om det man jobbar med, kan jag tänka mig. Så åtminstone kommer jag inte att få brist på lektyr den här våren. Men jag har bestämt att var tionde bok jag läser ska jag läsa bara för min egen skull, det känns sunt.

Och ja, om här dyker upp en massa texter relaterade till ungdomsböcker så vet ni alltså vad det beror på. Om jag ändå ska läsa och skriva om alla dessa böcker kan jag ju lika gärna dela med mig av dem här också, tänker jag. Utan att för den skull börja göra bokblogg, för det skulle jag inte orka med i längden.

Måndag (i brist på bättre)

2012-03-05T08:46:00.000+02:00

Sedan fredagen har jag varit hemma med något slags förkylning, som tar sig uttryck i lite stegring, lite snuva, lite ont i halsen och total orkeslöshet. Det positiva är att jag haft tid att vila mitt lilla huvud, tid att titta på det vackra vädret genom fönstret och tid att tänka. Det negativa är att jag missade en resa till Stockholm med en fest och ett besök hos en kompis, att vissa saker jag ska göra den här veckan på jobbet blev oförberedda och att jag hade tid att tänka (måtta med allt).

Och idag, när jag har kvällstur, steg jag ändå upp tidigt för att jobba igen en del av det där jag missade. Tills jag insåg att det verkligen inte är vettigt att göra så, för det kommer att bli alldeles tillräckligt tungt att orka igenom den här dagen utan att göra den ännu längre än jag måste. Och är man sjuk så är man sjuk, det är en princip värd att hålla fast vid. Och att man gör arbete på arbetstid, det är en annan. Inte för att komma undan med så lite som möjligt, utan för att orka fortsätta jobba i längden, och göra det bra. Ibland har jag varit lite för bra på det där med att jobba tills jag stupar, så jag har lärt mig nödvändigheten av att sätta gränser.

Så nu ska jag ta det lugnt en stund, tills det är dags att fara till jobbet på riktigt. Och jag ska inte ha dåligt samvete för det.

Sifferexercis

2012-03-03T16:59:00.000+02:00

Via lite skrik hittade jag det här och tänkte att jag skulle göra samma uträkning själv*. Resultatet blev105 km till fots, vilket är en promenad på 21 timmar och 46 minuter (via 32 färdinstruktioner). Det är ju inte så farligt, jämförelsevis. Dessutom finns det ju tåg.

*)Eller nåja, Google Maps skötte själva uträkningarna.

De hemlösas stad

2012-03-02T16:06:00.000+02:00

Nu när jag legat hemma i förkylning har jag passat på att läsa ut De hemlösas stad, Annika Luthers dystopi om ett annat Helsingfors. I en inte så avlägsen framtid (författaren medger själv att det inte är något realistiskt scenario, snarare ett tankeexperiment) har havsvattennivån stigit med tio meter till följd av klimatuppvärmning och jordbävningar på Grönland. Katastrofen är ett faktum och i dess spår följer en våg av folkvandringar: finländarna drar sig norrut och grundar en ny huvudstad i Jyväskylä (som utvecklats till ett nationalistiskt övervakningssamhälle), stora delar av södra Finland överlåts (med långa tänder) åt europeiska klimatflyktingar medan de områden som är på gränsen till obeboeliga, däribland Helsingfors, övertas av inofficiella inflyttare från Indiens och Kinas lågländer.

Huvudpersonen Lilja var bara babyn när hon evakuerades från Helsingfors, och som 15-åring rymmer hon tillbaka dit för att leta efter sina rötter. Hon har mer tur än hon förtjänar och tas omhand av den inflytelserika familjen Nair med mamman som studerat vid Oxford, pappan som är intellektuell, den jämnåriga dottern Manju och hennes fosterbröder, en farmor som alltid rymmer för att leta efter sina getter som blivit kvar i Kerala, och ännu fler. Mötet med "ursprungsbefolkningen" blir däremot en besvikelse, även om hon hittar vad hon kom för att leta efter. De kvarvarande finländarna (främst representerade av en dragspelsspelande Bromarv-spurgu, ha!) har alla supit ner sig och föraktas av de mer civiliserade invandrarna. Som de i sin tur föraktar, vissa saker förändras aldrig.

Jag tror man skulle få ut mera av romanen om man hade något slags förhållande till Helsingfors, och då kunde roas av att se staden med nya ögon. Visst känner också jag igen detaljer som Tre smeder och Uspenskijkatedralen, men bara som landmärken i en främmande stad, inte som något jag vuxit upp och levt med. Och det finns andra saker i geografin som jag misstänker att jag förväntas känna igen, men inte gör. I stället läser jag om Liljas identitessökande, kulturkrockarna och skildringen av hur livet alltid går vidare, trots allt, på något vis. De driftiga indierna har till exempel utvecklat en metod att odla alger i stora bassänger och utvinna alg-olja (alja) som de säljer som bränsle till jordbrukarna inne i landet. Andra försök till nya näringar slår inte lika väl ut på grund av kemikalieläckage under vattnet. Utan att det sägs kan man gissa sig till att dödligheten i Halsingih är hög, även om det alltid finns några som klarar sig bra. Boken lyckas bra med att samtidigt varna och visa på hoppet.

Grannar

2012-02-25T11:14:00.000+02:00

Det här med att bo i höghus har både för och nackdelar, men grannarna är åtminstone inte något som jag kommer att klaga på i första taget. Visserligen blir jag ibland ofrivilligt vittne till allt från vardagliga telefonsamtal till stormiga gräl, häromdagen hoppade jag högt när någon plötsligt svor till så att huset skakade och ibland är huset mitt i allt fullt av någons barnrika släkt. Men det stör mig egentligen inte, tvärtom.

När jag var liten bodde jag i ett stort egnahemshus med (relativt) många människor och det var alltid någon hemma som gav ljud ifrån sig. Katten, om inte annat. Därför är jag van med att ständigt höra livstecken omkring mig, och om de saknas blir jag illa till mods. Så ensam vill jag inte vara, inte ens när jag stänger in mig för att vara ifred. Det är skönt att bli lite påmind om att livet fortsätter som vanligt där utanför.

Läste en artikel i dagens Västis om vad grannar klagar på och hur mycket som nog är okej. Det är klart att man inte ska ha tvättmaskinen på mitt i natten (jag hade det en gång i misstag, men det aktar jag mig för att göra om) eller ha hemmafest var och varannan helg, men man får springa på wc så ofta man behöver, och gråtande småbarn är nu sånt som hör livet till. Priset till förnuftigaste disponent går till honom som menade att om man stör sig på grannarnas sexliv är det bara att se till att de gifter sig.

Så åtminstone mina grannar får gärna fortsätta leva och låta, och så försöker jag låta bli att tänka på vilka konversationer de kan ha råkat få höra från min sida av väggen.

En väldig massa snö

2012-02-20T19:11:00.001+02:00

Som sagt kom det ner en väldig massa snö från himlen igår, och följaktligen ligger det en väldig massa snö på marken idag. Så här i stan är den förstås i vägen överallt, men mest tycker jag ändå det är vackert.

Soligt och fint är det också, med en gnutta vår i luften. De som har sportlov nu* behöver åtminstone inte vara olyckliga över vädret.

Senare på kvällen när jag gick ut var himlen helt otroligt, osannolikt, overkligt blå. Då hade jag förstås ingen kamera med, ni får nu bara tro mig på mitt ord.

*)Tydligen hör även jag till denna skara, fast jag trodde jag skulle sitta på finskakurs i detta nu.

Positivt överraskad

2012-02-19T20:21:00.000+02:00

Bara förväntningarna är tillräckligt låga kan man bli positivt överraskad av nästan vad som helst. Till exempel av att det över huvud taget går att komma hem med tåg från Åbo (till saken hör att det ingår ett byte) trots att det snöat ordentligt hela dagen. Visserligen nästan en halvtimme försenat, men vad gör nu det en söndagskväll.

När jag kom hem hade det slutat snöa.

Dessa brittiska genier

2012-02-16T19:27:00.000+02:00

Under de senaste veckorna har jag tittat igenom de nya Sherlock Holmes-filmerna och tyckte de var riktigt bra. Och jag är kräsen, ska ni veta. De var inte riktigt tillräckligt bra för att jag skulle spara på dem och suga på karamellen en längre tid (som jag gör med Doctor Who, nu på andra varvet) men tillräckligt underhållande för att jag skulle frestas att frossa igenom alla (som jag gjorde med Downton Abbey tidigare i vintras, även om den blev lite överdriven mot slutet).

Den uppmärksamma läsaren har redan noterat att jag är svag för brittiska tv-serier, och Sherlock Holmes är brittisk på precis rätt sätt. Och de har gjort det så bra, det här med att flytta in honom i nutid, genom att dels hålla kvar många detaljer och dels ändra det som måste ändras på ett finurligt sätt. I båda versionerna spelar Holmes fiol och Watson har just kommit hem från kriget i Afghanistan, men kokainet har bytts ut mot nikotinplåster och Irene Adler har lagt beslag på komprometterande bilder i stället för dito brev. Och så vidare.

Så jag rekommenderar alla som tagit del av, och gillat, den ena versionen att bekanta sig med den andra också.

Vasa

2012-02-15T19:36:00.000+02:00

I helgen var jag i Vasa och träffade både nya och gamla bekantskaper, samt gjorde en del sightseeing. Vi tittade på en massa fina saker, bland annat:

En ortodox kyrka.

Ett vattentorn.

Ett torn till.

En vacker dag.

Det är väl nu jag borde erkänna att jag är en sådan där turist som alltid fotar byggnader. Inte ens när jag var aderton och for på Interrail förstod jag att man ska slå runt när man är utomlands, jag sprang runt och tog bilder på kyrkor och var kulturell i största allmänhet i stället. Funkade för mig.

Underliga problem

2012-02-08T18:58:00.000+02:00

Det här är väl inget jag borde klaga på för folk blir bara sura, men ni kan ju ta det som att jag inte klagar utan bara funderar. Det som hänt är alltså att jag försökt äta bättre och röra på mig mera och till följd av detta har jag gått ner ett kilo. Men det var väl ingen oväntad bieffekt? säger ni. Och vad är det för problem med det, för resten? kanske någon undrar. Jo, saken är att min vikt är precis alldeles perfekt (just det!) precis som den är, och då är det inte sunt att magra.

Så vad ska man göra om man vill motionera utan att gå ner i vikt och samtidigt äta bra? Måste man helt enkelt äta jättemycket? Jag får redan i mig en hel del mjölkfett och inte vill jag riktigt börja glufsa i mig stora mängder kött heller. Är väl bara att koka gryta på en massa grönsaker. I olja.

Isande

2012-02-06T17:11:00.000+02:00

Idag när jag kom till jobbet möttes jag av en kollega i ytterrock som uppmanade mig att genast gå och klä på mig mera, för det var bara tolv grader inne, på vissa ställen så lite som åtta. Nåja, jag var ganska väl förberedd med långkalsonger och yllekofta så jag tyckte jag skulle klara mig, men nog blev det kallt om fingrarna innan jag var färdig med att plocka upp alla återlämnade barnböcker i hyllorna. Ska det vara så här borde man väl sticka sig ett par torgvantar.

Tur i oturen hade ullmax-kläderna vi beställt kommit, så jag kunde dra på mig ett extra lager underkläder. Ångrade dock att jag inte köpt den varmare sorten, den som faktiskt innehåller ylle. Och med värmefläkt gick det att få sagorummet lagom varmt tills en grupp baby-familjer kom på eftermiddagen. Men jag tycker ändå vintern kunde förstå att hålla sig utomhus, där den hör hemma.

Låt den rätte komma in

2012-02-06T00:00:00.000+02:00

Nu har jag läst boken också, och håller med om att den är bra mycket obehagligare än filmen, som var helt tillräckligt läbbig. Och det är inte ens själva vampyren som är läbbig utan allt det andra runt omkring. Det finns så mycket intressant i den här boken att jag skulle känna mig frestad att skriva en uppsats om den, ifall jag fortfarande studerade. Och det är inget dåligt betyg, för jag var rätt utled på studierna de sista åren. Men den här boken har så många komplexa karaktärer, särskilt Håkan kan jag inte släppa. Först tyckte jag han var äcklig för att han var pedofil, och pedofiler är ju äckliga, sen tyckte jag han mest var ynklig. Åtminstone inte genomond, för när det kom till kritan lät han småpojkarna vara och gav i stället en sedelbunt till nya framtänder. Ja, förutom de där pojkarna han hängde upp och tappade på blod, men gjorde han ju av kärlek. Eller vad det nu var. Tills han själv blev ett riktigt ruskigt monster, tillräckligt ruskig för att våldföra sig på en vampyr. Ni ser? Och jag har bara börjat. Ska dock inte fortsätta här nu.

Sådär i allmänhet börjar jag nog bli ganska trött på det här med vampyrer, ändå. Har börjat se på True Blood som jag fick av en kompis, och är inte det minsta fascinerad. Kanske redan gammalt, kanske aldrig var min grej. Och på jobbet börjar jag tycka att vampyrserier i bokform för ungdomar går det tretton på dussinet av. Ska bli spännande att se vad nästa stora trend blir, det här med fantasy i olika former har hållit i sig länge redan. Som den vän av genren jag är borde jag väl tycka att det är en bra sak, men egentligen tycker jag bara att det blir svårare att hitta något av kvalitet i flodvågen av massproducerad formelfantasy.

Råd till mig själv (och andra)

2012-02-05T21:23:00.000+02:00

Ät när du är hungrig.
Vila när du är trött.
Jobba när du är på jobbet.

Hur svårt kan det vara?

Vintervackert

2012-02-05T15:00:00.000+02:00

Jag vet nog att isrosor är ett symptom på dåliga fönster, men kan ändå inte låta bli att tycka de är vackra. De här växer på mitt köksfönster och blir större för var dag kylan håller i sig.

Ute är det också vackert, på förmiddagen föll riktigt gnistrande sagosnö, sådan där som faller alldeles sakta. Februari är nog den bästa vintermånaden, tycker jag, för det är fortfarande ordentlig vinter och äntligen tillräckligt ljust för att man ska kunna njuta av den.

Borde väl egentligen passa på att ta en promenad idag, men nu snöar det riktigt ordentligt och jag känner mig inte riktigt frisk, så jag stannar väl inne ändå. Man blir så mesig när man blir äldre. När jag var yngre drog jag bara på mig halaren och gick ut och gå 5 km i minus 25 grader för att samla poäng till EOS:s motionskampanj (jag kom aldrig upp till gulddiplom, men brons och silver fick jag flera vintrar) och kom hem med frost i håret och ögonfransarna och på kinderna.

Och så skidade jag en hel del, runt runt på den lilla åkerplätten nedanför huset, och drog streck på ett särskilt ställe för varje varv. Fyra varv var en kilometer. Det var alltså ingen lång runda, men varje sträcka och kurva och backe hade ett eget namn och en historia, jag ritade till och med en karta. Ofta blev jag stående i skidspåret och filosoferade, "löste världsproblem" som mamma sa. Det var nog av de mindre världsproblemen i så fall. Hur som helst tyckte jag om att stava runt allena där i de lagom branta backarna och lagom knepiga kurvorna.

Nu har jag inte skidat på många år och det skulle vara så omständigt att sätt igång. Skaffa skidor och stavar, lämpliga kläder, lassa in allt i en bil och köra iväg nånstans där det finns spår. Blir nog inte av i första taget. Inte den här vintern, men kanske nån gång.

Tills vidare sitter jag i mitt kök och tar otaliga foton av ett nedisat fönster.

Välmående

2012-02-04T19:51:00.000+02:00

Så här långt har jag lyckats följa min må-bra-plan rätt bra. Eftersom jag är dålig på det här med sallader har jag börjat gå via närbutikens salladsbar och köpa därifrån, även om jag får lite dåligt miljösamvete för de där plastbyttorna. Färdigmaten har jag slutat med, men jag borde ännu lära mig planera bättre så jag slipper tillreda lunchen på morgonen. Det här med att äta bättre är inte egentligen så svårt eftersom jag inte har något behov av att banta, så jag behöver inte lämna bort godsakerna, bara lägga till mera nyttigheter för att balansera upp det hela. Underlättar en hel del.

I dag var jag till gymmet igen och konstaterade att lördag eftermiddag är en bättre tid än en vardagskväll om man vill slippa trängas, och det vill jag. Nog för att jag hursomhelst försvinner i mina egna världar och låtsas att jag är enda människan i rummet, men det är enklare ju närmare sanningen det är. Dessutom får man inte längre pass än 10 min på konditionscykeln om det är mycket folk, och det hinner man ju inte få någon kondition av, bara uppvärmning och knappt det. Nu kunde jag sitta 20 min, cykla 7,5 virtuella kilometrar och sedan gå igenom maskinerna i vilken ordning jag ville. Och det känns fortfarande riktigt bra, så jag ska se till att jag kommer mig dit minst en gång i veckan.

När jag kom hem tog jag ett långt, varmt bad, med honung och olivolja i, och tända ljus och fin musik och hela fadirullan. Ville egentligen inte alls stiga upp därifrån. Så då var det där med att varva ner avklarat också. Samtidigt passade jag på att färga håret, så nu kan jag dessutom känna mig fin. För en gångs skull lyckades jag riktigt bra med att få rätt konsistens på hennasmeten, annars blir den lätt för lös och rinner ner längs tinningarna men nu satt den där den skulle. Bara håret torkat ska jag gå och se hur det blev.

Vidareutveckling

2012-01-31T20:36:00.001+02:00

Det är roligt att tillverka saker, och ännu roligare när en alster liksom börjar leva sitt eget liv och bli något annat i händerna på en annan hantverkare (som dessutom råkar vara aningen mer professionell). Hoppas de där en-gång-i-tiden-svansarna verkligen kommer till användning också.

Roliga saker med mitt jobb

2012-01-30T21:31:00.000+02:00

Jag får köpa böcker för tusentals euro. Inte åt mig själv, visserligen, men nästan.
Jag får träffa en massa söta små barn och berätta sagor för dem, sånt gillar jag.
Jag får blogga på arbetstid, här.

En annan bra sak med att jobba är att man får lön. Eftersom jag bytt löningsdag har jag nu levt en och en halv månad på min sista månadslön från förra jobbet (som inte var det mest välbetalda), och sist jag kollade hade jag cirkus 6 euro på banken och 10 i plånboken. Så det är helt kiva att den här månaden tar slut imorgon.

Må bra-planen

2012-01-29T20:47:00.001+02:00

Min kropp har inte varit så god vän med mig de senaste månaderna, och jag kan inte klandra den för jag har nog inte varit någon vidare god herre. Utsatt den för det ena och det andra utan att ge den vad den behöver, och då går det som det går. Men nu ska det alltså bli ändring på det (OBS! detta är inget nyårslöfte) med de gamla vanliga knepen:

Bättre mathållning. Jag ska börja äta mer grönsaker (frukt och fullkorn är jag redan bra på) och sätta ihop välbalanserade lunchlådor i stället för att köpa halvfabrikat. ~~Man kan förstås äta ute också, men jag är för snål både med pengar och flextimmar.~~
Regelbunden och mångsidig motion. Det här var jag bra på för ett par år sedan, men sedan flyttade jag bort från mitt folkdanslag, skadade stortån så jag inte kan springa heller och... ja styrketräningen föll bort av ren lathet. Nu när det är vackert vinterväder ska jag börja med långa promenader, och så har jag köpt nytt gymkort. Var dit ett varv förra veckan och det kändes riktigt bra efteråt, inte så där överjobbigt som när man är alldeles för otränad, och det var ju uppmuntrande.
Varva ner. Senaste tiden har jag stressat allt för mycket, men det problemet borde försvinna av sig själv i takt med att jag kommer in i mina nya arbetsuppgifter. Men det skadar knappast att satsa på lite avslappningsövningar och slapp-tid, förutom att punkt 2 kommer att underlätta det här.
Vara ute i friska luften mer. Hänger även detta ihop med punkt 2, och underlättas av att dagarna blir längre och tids nog även varmare. Märker redan att det värsta mörkret lättat och man ler lite mer.

Med detta ser jag fram emot en friskare och starkare vår.

Inte så viktigt, men...

2012-01-28T11:53:00.000+02:00

Märkte just att Blogger ändrat så man kan kommentera kommentarerna var för sig, det är ju bra. Har lite saknat en sådan funktion.

Egentligen hade jag tänkt blogga presidentval i något skede, men det verkar inte bli av, så jag nöjer mig med att konstatera att hur det än går så är det jättefint att Haavisto kom till andra omgången. Det säger något fint och hoppingivande om det här landet.

För övrigt är jag upptagen med att låta bli att hjälpa till med att flytta en säng till Ekotori, de tyckte inte de behövde min hjälp. Så därför sitter jag här och struntbloggar medan jag väntar på att mitt frukostsällskap ska komma tillbaka från detta uppdrag.

En lista om mig

2012-01-24T21:04:00.000+02:00

Brukar försöka undvika såna här, men den här verkade mer genomtänkt en det mesta som florerar. Håll till godo, en intervju med Temumriken:

Vad gjorde du för tio år sedan?
Då gick jag första året i gymnasiet och trivdes som fisken i vattnet bland all ny och spännande kunskap (och jämförelsevis hyggliga studiekamrater). Därför gick det väl också så bra för mig. Dessutom hade vi ett riktigt trevligt gäng som satt och spelade kort och pratade strunt på rasterna. Väldigt avancerat strunt, vill jag minnas.

Vad gjorde du för fem år sedan?
Jag var andra årets studerande vid ÅA, och det är helt klart det bästa året. Man har den första osäkerheten bakom sig och det ångestladdade avhandlingsskrivandet ännu lååångt framför, man är ung och stark och fri. Jag studerade flitigt, engagerade mig i ett antal föreningar och tillbringade långa nätter på underliga ställen. Så här efteråt förstår jag inte riktigt hur jag orkade och hann. Det var också under det här året jag lärde känna ett flertal människor som sedan blev betydelsefulla för mig på olika vis, bland annat min pojkvän.

Vad gjorde du för ett år sedan?
Jag hade mitt första riktiga jobb, ett lärarvikariat på en högstadieskola, och klarade det faktiskt över förväntan. Det vill säga jag överlevde, kom överens med åtminstone en del av eleverna och eventuellt lärde någon sig något också. Om inte annat så gjorde jag det.

Fem snacks du gillar

Ost, med eller utan tillbehör, men bara milda sorter
Jordgubbar (färska, torkade, frusna...)
Pop-corn med smör
Choklad
Glass

Fem sånger du kan hela texten till

Igelkottasången
Vårt land
Balladen om Theobald Thor
Vinden drar
Ack ack om det vore dag

Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär

Köpa ett fint hus med en fin trädgård
Anställa någon som håller det fint
Leka filantrop på lämpligt sätt
Spara det mesta och fundera alldeles för mycket på vad jag ska göra med pengarna
Bli excentrisk

Fem dåliga vanor

Äta vid datorn
Lämna saker ogjorda för länge och bara störa mig på dem
Frosseri
Prata med mat i munnen
Låta bli att be om hjälp när jag behöver det

Fem saker du gillar att göra

Sova
Läsa
Dansa (fast inte för tillfället)
Äta gott
Vara med människor jag gillar

Fem saker du aldrig skulle klä dig i

Ballongkjol
Strings
Stilettklackar
Boa
För låga byxor

Fem favoritleksaker

Min dator
Penna och papper
Stickor och garn
Mina blommor
Min kamera

Långhelg

2012-01-23T15:28:00.000+02:00

Idag har jag för första gången serverat sallad hemma hos mig, i min nya salladsskål, med mina nya salladsbestick. Det kändes avancerat. Inte för att jag har något emot sallad, men jag kommer mig aldrig för att laga någon själv. Ska jag vara riktigt ärlig så var det inte jag som gjorde den den här gången heller, men ändå.

Har alltså tillbringat ett förlängt veckoslut med min pojkvän och haft det allmänt trevligt, bl.a. tittat på vackra vinterlandskap (tyvärr blev kameran hemma, men den trivdes antagligen bättre där i värmen), roat oss med ordböcker* (lagom nördigt, jag vet) och, som sagt, ätit sallad. Och det var precis lagom mycket program så här mitt i allt annat.

Ja, och så fick jag hans julklappsmössa färdig. Ehm. Till mitt försvar kan jag säga att jag stickat om den två gånger för att få den att passa, har aldrig varit någon expert på just mössor. Men ändå. Inte har jag någon bild heller, men den är svart. Hur som helst blir nästa projekt antagligen att sticka en lite rymligare mössa åt mig själv, en sådan som är varm och inte plattar till håret allt för mycket, som den jag har nu. Få se vad det blir av det.

*) Det här är nu väldigt inside och studentikost men jag skriver det ändå: Norstedts svenska ordbok definierar "tamburmajor" som "person som går i spetsen för marscherande musikkår vanl. under svängande av stav e.d." Det skrattade vi åt en god stund.

Snöväder och sagobarn

2012-01-19T18:04:00.000+02:00

Nu har vi snö, gott folk, och utanför biblioteket där jag jobbar riskerar Lilla Stadens framtid liv och lem i en ovanligt vådlig pulkabacke. Glädjande att se, särskilt i dessa dagar när man igen kommit på sig själv med att bekymra sig för att det är så besvärligt med vinterväder. Usch, vad vuxet av mig.

Smurfomobilen har blivit evakuerad till mina föräldrars garage där den får tina till nästa vecka, och i bästa fall få lite välbehövlig service så att man kan få upp dörrarna även i minusgrader, i stället för att klättra in genom bakluckan. Alltid roar det ju grannarna, men...

Annars har jag kommit igång med både det ena och det andra, bland annat hållit min första sagostund. Det gick hyfsat, även om jag får fundera lite mera på vad jag ska hitta på åt de allra minsta. För de var faktiskt små, och då menar jag pyttesmå. En hel flock knähöga varelser som kom tultande emot mig, och jag slogs än en gång av förundran över att fullständiga människor kan existera i det formatet. Jag är alltså inte van med småbarn, men jag blir väl. Däremot behöver jag inte sluta förundras, förundran över livets mirakler kan man sällan ha för mycket av.

Ensamtid

2012-01-15T14:59:00.000+02:00

Det här veckoslutet, d.v.s. från eftermiddagen i går till middagstid i morgon, tillbringar jag allena i min lya, och det är riktigt skönt. Naturligtvis är jag väldigt glad över att jag för det mesta har sällskap på helgerna numera, men samtidigt inser jag att jag hör till dem som har ett visst behov att vara totalt ensam med sig själv nu och då.

Tid att slappna av från alla sorters krav (egna och andras), tid att sova från 20 till 10 (nåja, jag låg nog vaken lite emellanåt, men ändå), tid att göra onödiga saker eller ingenting alls. Framför allt tid att vila upp sig, för det är ganska tröttande för mig att vara bland andra människor hela tiden. Av någon orsak. Och så är det väl inte mer än naturligt att vara utmattad efter andra veckan på nytt jobb, dessutom en sexdagars-vecka.

Så nu sitter jag här i min pyjamas och gör precis vad som faller mig in, äter när jag vill och läser vad jag vill. Så att jag nästa vecka orkar jobba och nästa helg kan träffa någon som jag, ändå, sitter här och saknar.

Vuxenpoäng

2012-01-12T21:00:00.000+02:00

Idag har jag:

fört bilen till besiktning (det var en sådan där sak jag alltid varit löjligt nervös för, bara för att jag inte vet hur det går till, och när det sedan visade sig att jag inte behövde göra något över huvud taget kände jag mig nästan lite dum), och den kom igenom.
förhandsröstat (kakkonen on ykkönen, som nån sa)
hämtat nytt skattekort (med rejält högre skatteprocent, men det ser jag som en bra sak för det beror på att jag har ett ordentligt jobb nuförtiden)
övervakat en tent, för det gör man tydligen på bibliotek
jobbat tills jag nästan stöp, m.a.o. avverkat mitt första kvällspass. Och så fick jag en oväntad lördagstur på köpet, men som kompensation har jag bestämt att söndag är pyjamasdag. Från morgon till kväll.

Examenskaffe

2012-01-11T20:39:00.000+02:00

Det var ett tag sedan jag hörde av mig, men det har inte hänt något värre än att jag börjat jobba heltid och firat min examen. Det var roligt, fastän jag inte egentligen tycker om kalas, och då specifikt sådana jag ska fixa själv. Jag är nämligen inte särskilt bra på det, och det blir en massa stress före och alltid är det något som går fel och sen sitter man där och gråter förtvivlat över att degen inte jäser/kakbottnen* går sönder/kokosflingorna är fel sort/annan valfri katastrof. Men sedan kan det ju ändå bli helt tillräckligt bra, sist och slutligen. Det här var ett sånt kalas.

Orsaken till att jag över huvud taget gick med på att bjuda på examenskaffe var inte bara påtryckningar uppifrån, eller snarare nerifrån släktträdet, utan insikten att det här är en av mycket få gånger jag har möjlighet att firas för något som jag själv åstadkommit. Och även om det, underligt nog, inte känns som en så stor grej för mig just nu, så insåg jag senast när jag märkte hur många som faktiskt kom, och såg alla kavajerna, att det ändå är en stor grej. I min värld, den värld där jag levt de senaste sju åren eller så, blir var och varannan människa förr eller senare magister, men i ett större perspektiv är det ju inte riktigt så. Faktum är att jag är första generationens akademiker (även om pappar har en kusin nånstans som har doktorerat) och första magistern i byn (även om det är en väldigt liten by). Med andra ord finns det andra som gör en stor grej av det, och de måste de ju få göra.

Dessutom ska jag inte sticka under stol med att jag njöt av att bli uppvaktad och skålad för (många gånger) och få presenter. Mamma måste ha tipsat om att jag är utan blomvas, för jag fick fyra stycken. De var alla fina och alla olika modell, så det var inget fel med det. Av mamma och pappa, som känner mig och vet vad jag behöver, fick jag en grötkastrull som är en fantastisk uppfinning, för man kan lämna gröten att koka medan man går i duschen, utan att den bränner fast.

Annat jag gjort:

Blivit med bil, av nödvändighet, en liten smurffärgad plåtlåda som ska till besiktningen i morgon. Håll tummarna.
Klippt de där eländiga naglarna, som blivit flera millimeter långa och bara var i vägen. Det där är nog något jag aldrig kommer att förstå mig på. Färgen är dock kvar.
Börjat pröva mina vingar som barn-/skol-/filialbibliotekarie. Inga större katastrofer än, men jag är ganska trött och lite stressad. Inte stressad som när man har för mycket att göra, utan som när man inte vet om man är efter eller inte, för att man håller på med något helt nytt.
Köpt en skalkniv och tagit reda på exakt hur vass den är:

Visst ser det lite ut som ett ansikte? Hade ett mycket prydligt förband i morse, men det blev lite tilltufsat av all bokhantering på jobbet. Blä, vad man är handikappad utan användbar tumme.

Tagit väldigt många bilder av den där blombuketten:

*) En språklig fråga: är det bara jag som har svårt med att det ska vara ett "n" där? Jag vill ha "botten" till att vara neutrum, men det har väl med dialekt att göra.

Nytt år och sånt

2012-01-02T20:33:00.000+02:00

Jag tänker så här, att om man börjar året med att dansa Macarena* så kan det sedan bara gå uppåt. Så mycket mer tänker jag inte avslöja om mitt nyårsfirande, förutom att det var ännu trevligare än jag hoppats.

Kan också rapportera att jag överlevt första dagen på det nya jobbet och att vi har fått en massa snö, som var väldigt fin en stund tills det började regna.

*) Det var ju egentligen inte meningen, men när de andra inte kunde få det rätt... eller hur det nu var.

Sånt man inte väntar sig

2011-12-30T15:00:00.001+02:00

Av olika anledningar har jag inte använt nagellack på flera år, och aldrig saknat det heller. Men här inför jul erbjöd sig syster kosmetologen att manikyrera mig lite, och till min egen förvåning var jag riktigt nöjd med resultatet. Jag trivdes med röda naglar, något jag inte trott var min stil.

Men inte nog med detta, nej, häromdagen fann jag mig själv i butiken, köpandes en egen burk rödlack och, hör och häpna, nagelfilar. Voj, voj, var ska detta sluta...

Mellandagar

2011-12-29T22:56:00.000+02:00

Detta är taget några meter bakom mina föräldrars garage, som mirakulöst nog klarade sig.

Mellandagarna blev ovanligt spännande i år, med storm och brak och dunder. Förödelsen efteråt var den värsta både jag och mina föräldrar någonsin sett, träden låg i högar, kablarna hängde lite hur som helst och flera hus hade blivit under.

Skogen har nyligen blivit gallrad och det brukar vanligtvis inte blåsa från det hållet, därför ser det ut så här.

Vägarna röjdes snabbt fria, att få ordning på kablarna tog längre tid.

Det här regnskyddet har stått här sen jag var liten, nu hoppas vi få ett snyggare.

Vi kom ändå undan med bara ett dygns strömavbrott (istället för fyra, som vissa råkat ut för), även om telefon och internet var ur funktion betydligt längre. Mina föräldrars gård är dessutom ett bra ställe att vänta ut ett strömavbrott på, för det finns både vedspis och kakelugnar så man får mat och värme, och en brunn som man kan hinka upp vatten ur för hand.

Så det gick ingen nöd på oss, fast jag nog var lite orolig för hjortkalven som låg i frysen, och mest orolig för lille far som var ute och röjde undan träd medan de ännu föll. En jättetall föll precis vid bilen och en av grannarna fick ett träd över traktorn, men tack och lov inte på hytten. Efter det vågade jag inte gå ut i skogen ens dagen efter, av rädsla för träd som bara nästan fallit. Har nog aldrig varit riktigt rädd för naturkrafter förut, men nu vet jag att stormväder inte är bara mysigt.

Mellan stormarna var det ändå ganska fint.

Jag vet för övrigt inte riktigt vad jag tycker om mellandagarna, denna vecka mitt i allting, som inte hör varken hit eller dit och inte heller har någon egen mening. Jag vet inte vad det är meningen att jag ska göra med den, så jag gör ingenting och det behövs ju också ibland, men lite borttappad känner jag mig nog ändå. Upphängd och nersläppt. Beror förstås också på att jag är mellan två jobb. Tur att det snart är nyår.

Och så till veckans fråga, gissa julklappen:

Tips: det har med handarbete att göra.

God Jul!

2011-12-24T12:00:00.003+02:00

Tematrasa

2011-12-23T12:00:00.002+02:00

Med den här kanske julstädningen blir lite roligare. Tack Maria! Garanterat första gången jag sett sjöhästtomtar, men de är ju söta.

Jultraditioner

2011-12-22T15:00:00.006+02:00

Läste ett intressant inlägg på En man med ett skägg om en dokumentär Kalle Lind (han med skägget, alltså) gjort om en ung man som firade sin första jul. Bakgrunden var att han vuxit upp som Jehovas vittne men lämnat rörelsen för att kunna leva ut sin homosexualitet, och i den vevan bestämt sig för att fira en "normal" jul. Det intressanta var att få ett slags utifrånperspektiv på julen, och börja fundera på vad traditioner egentligen är, varför man håller på med dem och hur det hänger ihop med ens identitet. Granen, julgröten, pepparkakorna, julgubben, adventsljusen...

Plötsligt stod jag och argumenterade för dopp i grytan – torrt russinbröd i ljummet grisfett – och plötsligt påstod jag att det är extremt viktigt att man har en stjärna och inget annat i toppen på granen. För om man inte gör som man alltid har gjort – varför ska man då göra det? Vad betyder det då?

Nån klok folklorist kan säkert svara på det där. Själv har jag inte en blekblå aning om varför jag tyckte det var viktigt att köpa en julbock ifjol och viktigt att plocka fram den i år igen. Om ni inte orkar läsa hela texten ska jag i alla fall citera Kalle Linds "anti-julsång" för er:

Alls inga ljus
här i vårt hus
Ingen jul har kommit, hopp tra la la la
Barnen i ring
gör ingenting
vankar omkring
Granen står så grön och grann i skogen
Detta för att ingen kom och tog den
Tra la la...

Själva dokumentären, Jul för nybörjare, finns att titta på ett tag framöver och den är också bra och söt och handlar om allt möjligt annat än jul också, som det här med att vara konstig och trivas ändå. Gillar särskilt resonemanget att om man å ena sidan är vittne och å andra sidan väldigt bögig, så är man ändå i genomsnitt normal.

Ifall någon missat det

2011-12-21T20:32:00.000+02:00

...så går vi från och med imorgon mot ljusare tider. Jee! Mycket välkommet i min värld. Dessutom har Lilla Staden fått sin första snö (eller vad det nu är, men det är åtminstone vitt).

Kläder, kläder, nya kläder

2011-12-20T15:00:00.003+02:00

Dagens bekännelse: mitt klädköpstopp, som egentligen skulle vara ett år, har jag avbrutit i förtid efter sju och en halv månad. Efter årsskiftet kommer jag att ha ett nytt jobb, som kräver lite mer av min garderob än vad den i sitt nuvarande tillstånd kan erbjuda, så jag skyller på det.

Men jag tycker ändå det var ett lyckat projekt, som nog har lärt mig en del. Som att jag har en stor mängd sockor som aldrig slits ut, bara försvinner. Som att jag ändå inte syr någonting, ens när jag jobbar deltid och i princip skulle ha tid. Som att man inte måste köpa strumpbyxor varje gång man går förbi Lindex. Och att jag har en del kläder som jag ändå inte använder och lika gärna kan göra mig av med.

Förhoppningsvis har jag också vant mig av med impulshandlandet och tänker i framtiden efter två gånger innan jag köper någonting som jag inte är helt säker på vad jag ska ha det till. Och så lovar jag mig själv att satsa på kvalitetskläder som håller år efter år, också stilmässigt, för det är på alla sätt vettigast i längden. Där har ni ett nyårslöfte.

Näsan framåt

2011-12-19T19:33:00.000+02:00

Satt här och funderade på min gamla studiestad och på varför jag inte skulle vilja flytta tillbaka dit om jag fick chansen nu, ett år senare. Jag tror att mitt liv där var så starkt bundet till studierna och studielivet, som nu är ett avslutat kapitel, att jag inte har så värst mycket att komma tillbaka till. Det skulle vara en helt annan stad, men ändå full av minnen av sådant som inte längre är och sådant jag lämnat bakom mig.

Men det gör ingenting, för jag trivs bra där jag är nu. Egentligen känns det väldigt bra att avsluta kapitel, och börja nya, och låta minnen vara bara minnen som får blekna bort ifred.

Glasögonorm

2011-12-15T19:14:00.001+02:00

Fem gångar de senaste veckorna har jag sprungit hos optikern, och två av dem idag. Knepigt det här med att få ett par glasögon att sitta bra. Först var de för lösa och halkade ner hela tiden, sedan var de fortfarande för lösa, sedan klämde de på högra sidan av näsan och sedan bakom vänstra örat. Nu tror jag dock de är ganska bra, möjligen lite lösa men det är ändå bättre än att de klämmer och ger en huvudvärk. Tror det verkliga problemet är att min näsa är för liten.

Ganska snygga tycker jag ändå de är, mina nya brillor. Förr har jag alltid haft metallbågar och aldrig så här stora och uppenbara, men jag gillar att de säger "titta, jag har glasögon"*. Varför förneka det, liksom.

Annars är det lite obra saker på gång, för alla på jobbet är mer eller mindre sjuka, vilket innebär att de som är minst krassliga får jobba dubbelt. Idag tog jag morgonskiftet och kunde gå hem tidigare, men risken finns att jag får jobba från kvart före sju till fem imorgon. Visserligen med några timmars paus mitt på, men det känns liksom inte när man ändå måste tillbaka sen. Och jag börjar själv känna en flunssa komma smygande, men har försökt mota den med vila och ett hett bad. Tycker jag har varit tillräckligt sjuk den här hösten. Behöver väl knappast säga att jag verkligen ser fram emot jullov.

*) Flera av barnen på jobbet reagerade med att fråga "har du fått glasögon?". Det har jag haft i femton år eller så, men det trodde inte alla på. Bästa kommentaren var ändå: "Varför har du sådana där glasögon? Leker du kova?"

Sent men färdigt

2011-12-12T21:10:00.000+02:00

Eftersom jag är lite senfärdig och lat avslutade jag fredagsstädningen först idag, men jag betraktar ändå detta som ett framsteg. Det har varit lite si och så med husligheten på sistone, man har liksom inte lust med nånting när det är så mörkt och bara regnar. Till jul vill jag ändå få lägenheten ordentligt städad, inte för att jag kommer att vara här utan för att det är trevligt att komma tillbaka till ett rent hem. Så jag har gjort en uppmuntrande liten lista:

Den ser bedrägligt kort ut men eftersom jag känner mig själv har jag mina misstankar om hur det kommer att bli med t.ex. skrivbordet. Och på tal om senfärdighet, så har jag äntligen fått mina spetsmuddar färdiga:

Egentligen var de i stort sett färdiga för flera veckor sedan, men det som brukar ta längst tid är att fästa trådarna. I det här fallet fyra stycken. Jag vet.

En sak till: jag hittade mina julsaker! Dem som jag letat efter sen lillajul. De som låg i en stor låda märkt "JUL". Hm. Till mitt försvar kan jag bara säga att jag letade efter en betydligt mindre låda, och att det var skrivet med en dålig penna. Känner mig lagom dum, men har i alla fall stjärnan uppe, och bocken och grisen och det andra. Hjärtanen och min "magistersboll" får hänga i en krukväxt i brist på gran.

Fördriva mörkret

2011-12-11T18:40:00.000+02:00

Elljusstaken har sagt upp kontraktet, men värmeljus funkar ju också.

Det här är en gammal trotjänare som från början hade en röd lampa, men de är svåra att få tag på.

Höstens evighetsljus.

Om det bara kunde komma lite snö, så skulle det inte vara så dystert. Det är inte ens mysigt längre, bara... mörkt.

Frostmorgon

2011-12-05T10:16:00.000+02:00

Fylla år

2011-12-04T15:00:00.002+02:00

I dag är det ett år sedan Temumriken gjorde entré i bloggosfären, och det borde man ju fira på något vis. Lämpligen med choklad och te. Det har dessutom inte varit vilket år som helst för mig personligen, även om det kanske inte varit så tydligt här på bloggen. Vanligtvis för jag en ganska stillsam tillvaro, men just det här året har fyllts av allt möjligt spännande: jag har flyttat (det var där det började), haft ett antal olika jobb och lämnat dem igen, blivit magister, hittat kärleken, fått ett jobb som motsvarar min utbildning (pukor och trumpeter!) och bloggat om både ett och annat. Vad som helst som fallit mig in, egentligen.

När jag började blogga här gjorde jag det med föresatsen att skriva så bra som möjligt, och om jag själv får ha en åsikt i saken tycker jag att utvecklingen gått åt rätt håll. Fast det kan ju sist och slutligen bara ni avgöra. Någon enhetlig linje vad gäller innehållet har jag inte haft, så det har blivit ganska spretigt. men det är väl helt enkelt sådan jag är.

Planen är att fortsätta, men nu undrar jag, och frågar er, kära läsare, vad vill ni att jag bloggar (mera) om? Tar gärna emot tips. Lovar dock ingenting utan förbehåller mig rätten att vara egensinnig.

Personalschottis

2011-12-03T13:58:00.000+02:00

Ibland är det extra tydligt att man befinner sig lite på vischan, som när jag var på personalfest häromkvällen. Efter julbuffeten var det dans till levande musik, de spelade fox och bugg och tango men det som först fick dansgolvet fullt var... schottisen! Då steg temperaturen ett par grader i bollhalen, och jag var förstås också med. Sedan var dansen mer eller mindre i full gång under de fyra timmar bandet spelade.

Nu kanske jag är fördomsfull, men jag tror inte samma sak skulle hända på en personalfest i Helsingfors. Och det är synd, för schottis, och sällskapsdans över lag, är alldeles för roligt för att tillåtas falla bort ur allmänbildningen.

Stunder genom tiderna

2011-12-01T20:34:00.001+02:00

Stunderna var längre förr, läste jag i nyaste Språktidningen (en härlig tidning för språknördar!). Exemplet var en 1700-talstext där någon for till Tyskland en stund. Det tycker jag låter så där trevligt avslappnat och stressfritt. Skulle själv kunna tänka mig att åka till Italien en stund, och se om de har bättre väder där.

"Stund" används för övrigt som valuta i vissa tidsbanker, och motsvarar då en timmes arbete. Det tycker jag också det ligger något fint i, att man byter stunder med varandra.

Grönt och skönt

2011-11-30T21:46:00.001+02:00

På andra försöket blev den bra, sjalen jag stickade av växtfärgat ylle jag fått av Maria. Det mörkare garnet var jag själv med och färgade, så det är lite extra roligt att ha gjort något av det. Varm och skön är den också, utan att vara för tjock.

Det var svårt att få en bild där man ser vad den egentligen har för form, men sjalen är stickad så att jag börjat mitt på långsidan (i nacken) med några maskor och ökat fem gånger alla räta varv. På det viset bildas fem sektioner som är lite vridna, och slutresultatet är en sjal som är lite större än en halvcirkel. Om nu någon förstår den förklaringen...

Trevlig form är det hur som helst, för det blir långa snibbar som man kan slänga om halsen, alternativt lägga i kors över bröstet och knyta om ryggen, ifall man riktigt fryser. Vilket man ibland gör, i dessa tider.

Kamera!

2011-11-29T20:58:00.000+02:00

Temumriken har införskaffat sitt livs första digikamera. Ja, ni läste rätt, jag har inte haft någon kamera sen jag var liten. Då hade jag mammas gamla från 70-talet, en sådan där pytteliten som ser ut som en spionkamera och dras fram genom att man trycker ihop den, om ni sett en sådan nån gång. Den skulle ha en speciell sorts film och engångsblixtar och bildkvaliteten blev väl sådär, men jag tyckte om att fota ändå. Sedan fick jag en lite vanligare modell, mycket enkel och någorlunda liten, och med den tog jag en hel del turistfoton som blev rätt bra för att vara turistfoton, om jag får säga det själv.

Men i något skede tappade jag intresset, och eftersom jag aldrig varit intresserad av tekniska prylar kom jag mig aldrig för att köpa en digikamera. Det var för besvärligt att sätta sig in i hur en sådan fungerar, för att inte tala om att luska ut vilka modeller som var bra och vad som skulle passa just mig. Men nu har någon annan gjort det arbetet åt mig, och det tycker jag är jätteprima.

Inför framtiden kan jag alltså lova lite bättre bilder hit till bloggen än dem jag hittills tagit med min telefon (som har ett par år på nacken). Och om förbättringen uteblir så är det helt och hållet fotografens fel.

Hittills har jag mest försökt lära mig grundfunktionerna, och eftersom det är en regnig dag fanns det bara blommor att fotografera.

...och höstmysljus.

Fyra veckor gamla födelsedagsnejlikor, det tycker jag är lite imponerande.

Julfiilis

2011-11-25T15:00:00.001+02:00

De senaste åren har jag varit så trött på julen och all uppståndelse, för att inte säga hets, kring den att jag inte brytt mig särskilt mycket. Inte pyntat mer än pliktskyldigast, inte skickat julkort, undvikit kommersen. Det blir ju ändå aldrig som när man var liten.

Men den här veckan har jag både pratat med Julgubben himself på telefon (han presenterade sig så åtminstone, och höll en liten utläggning om hur viktigt jobb han gör. Jag höll förstås med.) och klätt julgran med en handfull barn. När vi sedan släckte ljusen och tände granen kändes det riktigt bra och juligt, till och med lite pirrigt. Och så har jag varit med och planerat julkalender med presenter, och julfest på Bygdegården med ringlekar, gröt och gubbe. Det är riktigt roligt, och inte alls stressigt.

Slutsats: hemligheten med julen är att man ska göra den för och med andra, helst små. Och inte krångla till det för mycket.

Lillajul ska jag fira, eller åtminstone tillbringa, i Åbo, och ser för första gången fram emot att se julgatan. Något har definitivt hänt.

Guldtofsar!

2011-11-24T10:37:00.000+02:00


Lägg till bildtext

Trodde inte riktigt på studiesekreterarens försäkran om att det skulle ordna sig, inte på mejlet från alumninätverket och inte på notisen i lokaltidningen (den som bara de äldre släktingarna fick ögonen på). Men guldtofsar och rött fuskläder, det är konkret och pålitligt och bra.

Anno 1790

2011-11-19T10:33:00.000+02:00

Jag har hittat en ny tv-serie att hänga på: kriminalserien Anno 1790. Kanske inte det bästa jag någonsin sett, alla kategorier, men det bästa jag sett på svenska på ett bra tag. Serien bekräftar teorin att det är avgörande att ha en bra sidekick, i det här fallet en försupen pietist och informator som är så där lagom klumpig och godhjärtad. Huvudpersonens revolutionära idéer och risktagningar ger den nödvändiga spänningen, och den obligatoriska kärlekshistorien är tillräckligt finstämd för att man ska stå ut med den. Ja, och mordfallen är så där finurligt fantasifulla och orealistiska som de ska vara i bra underhållning. Perfekt för fredagskvällen alltså (lyckligtvis är jag sedan länge frikopplad från allt vad tv-tablåer heter, annars går den på måndagar.)

PS. När man ser sådana här serier är man glad att man inte är historiker, för då skulle man säkert reta upp sig på alla möjliga felaktigheter.

Fredagsstrunt

2011-11-11T10:00:00.000+02:00

Några små saker jag tänkt dela med mig, passar säkert så här på en fredag:

En text om research, fantastik och sexualbrottslagstiftning. Där finns nog nån sorts poäng, tror jag.
En nattbanan.
En serie om Matilda och läsplattan.
En ko.
En serie till.

Trevlig fredag!

Brown Girl in the Ring

2011-11-09T16:07:00.000+02:00

När jag först läste om Nalo Hopkinson, som var en av hedersgästerna på Finncon i somras, tänkte jag att det lät som en författare som jag skulle tycka om. Hon skriver fantastik (åtminstone den här boken är varken renodlad sci-fi eller fantasy) med utgångspunkt i västindisk kultur och historia. Man kan alltså vänta sig zombier, men inte den "vanliga" sorten som hasar runt och äter hjärnor och som jag inte har mycket till övers för. I Brown Girl in the Ring, som är Hopkinsons debutroman, finns både själlösa kroppar, kroppslösa själar och andra varianter på temat, samt organtransplantationer med de ytterligare möjligheter de medför. Allt detta i vad som finns kvar av centrala Toronto efter en ekonomisk och politisk kollaps som fått de lyckligt lottade att fly till förorterna och lämna resten att klara sig bäst de kan.

Huvudpersonen Ti-Jeanne är en ung, ensamstående mamma till en liten baby, vars far Tony är en knarkande slashas som agerar springpojke åt den lokala maffialedaren och häxdoktorn Rudy, ett riktigt ruskigt monster till man. Hu. Naturligtvis faller det på Ti-Jeannes nacke att befria staden (och framför allt hennes familj) från Rudy, med hjälp av andebesvärjelser och mod. Det är också det enda som är förutsägbart, för som i den bästa av såpor dyker det upp de mest oväntade samband och kopplingar från höger och vänster, men utan att trovärdigheten lider för mycket. Ett bevis på att denna roman har välskrivna karaktärer är att jag precis kunde förstå hur en smart kvinna som Ti-Jeanne kunde falla för något så värdelöst som Tony. Och som fantasy betraktat är det här det fräschaste jag läst på länge.

Ödet är vår lott?

2011-11-08T14:19:00.001+02:00

Lyssnade häromdagen på Svängrums senaste program, om slump och öde (sannolikheten att vinna på lotto och sånt), och kom att tänka på det där med ödestro. Av någon anledning retar jag upp mig på människor som säger sig tro på Ödet utan att verka klara över vad de egentligen menar med det. Särskilt om de i samma veva tar avstånd från (traditionell) religion, för då har man helt klart inte tänkt igenom saker och ting. Men, å andra sidan kan jag förstå varför det är så lockande att leta mening och sammanhang också där det (kanske) inte finns, det är bara mänskligt. Kanske t.o.m. sunt.

Visst har jag också tänkt att om jag stannat hemma den där dagen så hade jag inte träffat den och den, om jag inte tagit det där extraknäcket hade jag inte heller fått det där jobbet som sedan ledde till det och det, om inte det där hänt som jag var så olycklig över då så hade inte heller det där andra hänt, som jag är glad åt nu, och så vidare. Men det behöver ju inte betyda att allt är förutbestämt och utfunderat, bara att allt har konsekvenser, ibland sådana man inte kan förutse. Att lära sig se det goda i det onda och i efterhand lägga en mening i förflutna händelser tycker jag är en god bit på väg mot konsten att hantera sitt liv (eller stå ut med det, som jag tänkt i lite mörkare stunder), men man behöver ju inte bli vidskeplig för det.

Fast nog har jag själv också tänkt ibland att det ena eller det andra (i allmänhet negativa saker) är mitt "öde". Då har jag snarare menat att det bara är att ta skeden i vacker hand också när det ser mörkt ut, och nöja sig med vad man fått fast det kanske inte riktigt var vad man (trodde att man) ville ha. Spela den hand man fått, så att säga, utan att beklaga sig.

När jag riktigt tänker efter kan nog ändå också jag gå med på att vissa händelser är (mer eller mindre) "förutbestämda" på det viset, att vissa förutsättningar leder till dem med stor sannolikhet. Som att man är lämpad för en viss typ av jobb utan att inse det själv, eller att en del människor bara passar väldigt bra ihop.

Någon determinist är jag ändå inte, för det skulle vara så deprimerande.

Söndagsskriverier

2011-11-06T18:52:00.001+02:00

I stället för att följa den ursprungliga planen och festa hela natten igår kom jag tidigt hem, eftersom jag inte är helt frisk, och bra så. På det viset fick jag i stället en helt oplanerad söndag helt för mig själv, och det händer inte allt för ofta.

Faktiskt hann jag också med ett och annat, som att gymnastisera min stackars rygg (vilket jag alltså borde gjort innan den blev sjuk, men bättre sent än aldrig), äta god mat, lyssna på de senaste avsnitten av Svängrum (ev. mer om det senare), gå på promenad med S och bli bjuden på ännu mer god mat (denna Temumrik tackar aldrig nej till älgkött). Med andra ord har jag njutit av livet.

Innan dagen är slut tänker jag ännu hinna försjunka i min födelsedagsbok Brown Girl in the Ring av Nalo Hopkinson. Hittills har jag inte hunnit så långt, men den innehåller zombier och en karibisk maffia i ett förslummat Toronto, vilket verkar lovande. Oryx and Crake har jag läst ut och den var så bra och hade den effekt som jag hoppades, d.v.s. jag börjar njuta av att läsa romaner igen. Fortfarande får jag påminna mig om att det är det jag ska göra när jag har tid över på kvällarna, men ändå. Hur som helst rekommenderar jag boken, där finns självlysande kaniner, olycklig kärlek, ond bråd död, massutrotning av människosläktet och annat trevligt. Och en bitter huvudperson/berättare som tar sig fram i det som är kvar av världen iklädd ett lakan och söndriga solglasögon. Dessutom ett öppet slut, vilket är irriterande men bra.

Insåg, från det ena till det andra, att jag kommer att missa Bokkalaset även detta år, eftersom jag är bjuden på examensfest till Stockholm. Det är ju inte nästgårds precis, så dit far hela veckoslutet. Härmed fullföljer jag alltså höstens trend att missa bokmässor för att i stället umgås med trevliga människor, och det är ju inte helt fel trots allt.

Slutligen vill jag uttrycka lite systerlig stolthet över Lotta, hängiven teknolog och baletthoppa, som igår skakade rumpa och sprattlade med benen på Humpsvakars 50 års-jubileum. I Finlandiahuset, inför fullsatt sal, och mycket skickligt dessutom. Det hade jag aldrig klarat.

Måste också beundra vem-det-nu-var som kom på idén att göra ett dansnummer med gyllene kroppsstrumpor och slalomskidor. Underligt nog blev det dessutom bra.

Internettid och annan tid

2011-10-30T20:05:00.001+02:00

Det finns så många saker man skulle vilja göra med sin tid, dels roliga saker men också sådant man vill göra också för att det är vettigt, sunt och meningsfullt. Som att motionera och gå på teater. Ja, så tråkigt förnuftig och envist självuppfostrande kan jag faktiskt vara ibland. Problemet är ju ~~att jag är lat~~ att dygnet bara har ett visst antal timmar och en stor del går åt till att sova och jobba, så man kanske faktiskt borde fundera på vad man gör med resten. Har jag tänkt, och kommit fram till att jag tillbringar onödigt mycket tid på Nätet. Tid som jag till exempel skulle kunna använda till att läsa en roman, gå på en promenad eller, om man vill vara riktigt radikal och revolutionerande, träffa livs levande människor.

Jag fick just påpekat för mig* att om jag på riktigt vill minska min internettid så kanske jag inte borde ha facebook som startsida. Det kanske ligger något i det, men till mitt försvar kan jag säga att jag inte är lika fast där som jag var för ett par år sedan, då det kändes nästan oöverkomligt svårt att klara sig en hel dag utan att logga in. Det var väl inte riktigt sunt, nej. En stor orsak till att det inte mera är så är att mina kompisars fb-vanor också ändrats, men lite av hedern vill jag nog ta åt mig, jag har försökt skärpa mig.

I stället går min tid till diverse bloggar, både dem jag läser och dem jag skriver. Det är visserligen inte helt ovettigt eftersom det är ett sätt för mig att dels följa med mina vänners liv och dels hålla ett öga på både samhällsdebatt och kultur, och åtminstone en del av texterna är helt klart läsvärda och ingenting jag vill gå miste om. Mina egna bloggar fyller också en viss funktion för mig, och den vill jag inte heller helt lämna bort.

Men kanske jag ändå skulle försöka disciplinera mig själv en aning. Lite så där som vissa föräldrar sätter tv- och datortider åt sina barn. Bara att jag får vara som Pippi Långstrump och säga åt mig själv på skarpen.

*) Av en livs levande, fysiskt närvarande person, så helt hopplös är jag ändå inte.

Tillökning i mumrik-familjen

2011-10-26T20:05:00.001+03:00

Temumriken har fått en kusin i handarbetsbloggen Chokladmumriken. Det tycker jag är lite roligt. Titta för all del in där för er dagliga dos finlandssvenskt myspys. För övrigt tycker jag också om choklad, så där som allmän information.

Papperspyssel och skosnören

2011-10-23T19:18:00.000+03:00

Egentligen är jag inte mycket för pyssel, men just sådant här som inte kräver märkvärdigare material än en gammal tidning och papperssax kan jag nog pynja med när jag har tid över, alternativt barn att sysselsätta. I helgen fick jag besök av Maria, som bland annat lärde mig vika askar och pappershjärtan.

Jag fick också en födelsedagspresent lite i förtid, och den har redan hunnit sysselsätta mig några timmar medan vi pratade om ditten och datten.

Det är en slynggaffel, eller snoddgaffel, eller slyngtjuga eller vad man nu vill kalla den. Tycker personligen att "slyngtjuga" låter bäst, men det förutsätter liksom att man känner till både verbet slynga och substantivet tjuga, vilket väl inte så många gör. Hur som helst, det är inte alls svårt att slynga snoddar med den, men att få dem jämna och fina är en annan historia.

Mina dansskor har redan fått nya snören, visst ser de lite fräckare ut än de svarta? Enligt tillfrågad expertis är de antagligen inte godkända till folkdräkt, men till övningarna kan de få gå.

Om att läsa

2011-10-19T19:00:00.001+03:00

Undantagsvis hakar jag på en enkät som cirkulerar bland bokbloggarna, för den här tilltalar mig. Dels är den så allmän (d.v.s. man slipper nämna specifika böcker och författare), dels är frågorna så uppenbart omöjliga att man inte kan ta det på för stort allvar.

Hur är du som läsare?

Snabb / Långsam
Läser alla ord / Skummar en del
Gillar långa beskrivningar / Hoppar över det som inte får handlingen framåt
Kommer ihåg detaljer / Kommer ihåg i stora drag
Undviker tjocka böcker / Läser gärna tegelstenar
Tycker om tunna böcker / Tycker tunna böcker ofta saknar något
Idealboken är på mindre än 400 sidor / Idealboken är på mer än 400 sidor
Tjuvkikar på slutet / Läser aldrig slutet förrän boken är just slut
Väljer efter omslag /Skiter fullständigt i ytan
Läser baksidestexter / Undviker baksidestexter
Väljer boken efter rekommendation / Vill helst välja själv
Rekommenderar ofta böcker till andra / Rekommenderar sällan böcker
Hör det jag läser i huvudet / Hör aldrig det jag läser (visste inte att man kan läsa utan att höra...)
Gillar ljudböcker / Gillar inte ljudböcker (har att göra med punkt 1, jag hinner inte med)
Läser främst böcker i en genre / Gillar att variera min läsning
Läser alltid på svenska / Läser på flera språk
Är bra på att komma ihåg böcker jag har läst / Glömmer lätt både titlar och författare (och handling, och karaktärer...)
Skriver upp det jag läser / Skriver inte upp det jag läser
Läser varje dag / Läser mer sällan
Tycker läsning är avslappnande / Tycker läsning är ansträngande

Senaste tiden har jag funderat en hel del över min läsning, eftersom den är lite problematisk. Det vill säga jag läser inte så mycket numera, särskilt inte hela romaner, och jag vet inte varför det blivit så. Det kan ju bero på att sex år av litteraturstudier korrumperat läsupplevelsen och frätt sönder läsglädjen, eller så beror det på en allmänt försämrad koncentrationsförmåga (som i sin tur antagligen är en studieskada det också). Jag minns hur mycket jag tyckte om att läsa, och hur mycket jag njöt av det, förr. Hur jag kunde längta hem till boken jag höll på med och hur jag kunde läsa i timmar, kapitel efter kapitel. Jag sörjer det där, lite.

Nu orkar jag inte läsa på det viset, eller förmår inte. Visst läser jag, men mest tidningar, tidskrifter och bloggar. Korta texter. Det är också det, att det inte längre är naturligt för mig att slå mig ner med en god bok om kvällen, jag måste påminna mig om att man kan göra så i stället för att slösurfa eller titta på tv-serier. Och jag påminner mig, och stänger av datorn och tar upp en bok, för jag vill hitta tillbaka till läsningen. Jag väljer säkra kort och läser bara ett par kapitel åt gången, försöker hålla tankarna samlade och gå in i berättelsen. Just nu läser jag Oryx and Crake, som jag plockade på mig från ett loppisbord på Finncon i somras, för att jag tänkt läsa den sedan den kom ut. Det kan knappast bli fel, för jag vet att jag gillar Margaret Atwood och dessutom är jag svag för postapokalypser och dystopier (den enda färg jag riktigt litar på är svart). Så kanske det tar sig.

Det finns mycket mer i enkäten som kunde vara värt att kommentera, som det där med rekommendationer och språk, men det får bli till en annan gång. Nu ska jag läsa en bok.

Höstkläder

2011-10-18T09:28:00.000+03:00

Hösten är helt fel tid att köpa höstkläder, men nu gjorde jag det i alla fall, för att jag fryser på jobbet annars. Att jag inte gjort det tidigare beror på vissa fåniga fördomar jag har mot den sortens praktiska kläder, samma fördomar som fick mig att envisas med läderskor i stället för tossor tills för några veckor sedan. Jag är så van med att tossor är något man går på länk med, inte till jobbet. Till sist insåg jag ändå att sådant snobberi bara är dumt om ens arbetsuppgifter innefattar att sparka boll och gå i skogen.

Fånigt och fånigt för resten, det är väl mest det att sportiga utekläder inte känns riktigt som jag, och det är väl ok att tycka så? Har aldrig varit någon stor friluftsmänniska eller sportare som haft behov av sådana kläder. Eller rättare sagt, jag har nog alltid tyckt om att vara ute i skogen och så, men då har jag helt enkelt tagit på mina skräpigaste kläder, de som det får komma kåda på. Och lite tyckt att specialdesignade utekläder med form och finesser är något för ett annat slags människor. Sådana som bryr sig om hur de ser ut vad de än håller på med, som tycker att märken är viktiga och som har råd att bry sig om sådant. Livsstilsmänniskor, ni vet.

Hur som helst, det blåser kallt på en skolgård och en vindtät rock är bara vettigt, liksom utanpåbyxor. Så jag gick till den lokala sportaffären och såg vad de hade, vilket visade sig vara vad som blivit över. Det vill säga, jag hittade nog sådan modell jag sökte, men i fel färg (vit, snyggt men opraktiskt) och aningen mindre än jag egentligen ville ha. Men det fina är att den har löstagbart fleecefoder så att man kan använda den utan foder nu, med foder när det blir kallare och själva fodret funkar som fleecerock när det är varmare. Tre i en alltså. Dessutom har den massvis med fickor, dragkedjor, snören och tarror, sånt gillar jag.

Detta alltså förklaringen till att jag gjort ett undantag från mitt ettåriga köpstopp, det projektet har jag nog inte gett upp ännu. Någon godtagbar förklaring till att jag inte handlade på loppis den här gången har jag tyvärr inte, fy på mig.

Prisutdelning

2011-10-14T20:14:00.001+03:00

Som alla säkerligen glömt för länge sedan hade jag en gång en tävling här på bloggen, som gick ut på att hitta användning för mina udda sockor. Det tog lite tid (host...) innan något av förslagen förverkligades, och då i modifierad form.

Vinnaren är Koko, som föreslog att man kan ha dem på handen när man städar, att torka damm med. Detta arrangemang funkar även när man blankar skor, bara man har plasthandske under som skydd mot skokrämen. Sockan var också lagom lång för att polera fram den där fina finishen på tån, så nu ser mina trotjänare presentabla ut igen. Som pris ska Koko få en kram vid valfritt tillfälle.

Alexander får hedersomnämnande för sin eventuellt omöjliga tygammonit, som jag kanske ger mig i kast med när jag har fler färgglada sockor. En lustig sak var nämligen att en stor del av de där sjutton ensamma sockorna hittade par åt sig under sommaren, så det bara blev de fula kvar. Sånt är livet, även för en strumpa.

Mera mat än misslyckanden

2011-10-13T20:09:00.000+03:00

Idag är misslyckandets dag, men det enda jag lyckats misslyckas med är att klä på mig ordentligt. Inser att jag måste göra ett avsteg från mitt köpstopp och införskaffa en ordentlig vindtät rock med tillhörande utanpåbyxor. Sådana kläder har jag inte haft sedan jag var liten, mest för att jag är lite fåfäng av mig och inte vill se tantig ut, men nu när tantighet ingår i min arbetsbeskrivning, liksom daglig utevistelse, är det nog bara att kasta in stilhandduken och styra kosan till närmaste sportbutik.

Andra har dock lyckats misslyckas utan att det förvånar någon alls.

Det som jag däremot lyckats med är att organisera mat, både i skåpet och i datorn. Jag har samlat mina bekantas allergilistor till ett ställe så att jag hittar dem när de behövs, för jag är hopplös på att komma ihåg sådant utantill. Det blir många, långa och varierande listor.

Egentligen tycker jag inte det är bara besvärligt med matallergier (visserligen lätt för mig att säga, som slipper ha dem själv) utan också en lite rolig utmaning att försöka pussla ihop något som funkar. Är man ens lite intresserad av matlagning och kan grunderna är det ett lagom knåpigt arbete att ändra på recept och fundera ut vad man kan göra annorlunda. Dessutom en anledning att testa nya saker som man inte annars använder i matlagning.

Någon gång har jag med lätt fasa lekt med tanken att hamna laga mat åt alla mina bekanta med specialdieter (det är ju inte bara allergierna...) på en och samma gång. Den utmaningen har jag tack och lov inte utsatts för ännu, det skulle antagligen bli ett antal parallella menyer, eller möjligen potatisgröt.

Då har jag ändå inte räknat med att somliga annars bara vägrar äta vissa saker, men sådant brukar jag gladeligen "glömma" ibland, för jag tycker egentligen det bara är barnsligt att kinka med maten när någon annan bjuder. Faktiskt. Men det kanske bara är jag (och andra stränga tanter) som tycker så.

Vikten av bra studiehandledning

2011-10-05T19:51:00.001+03:00

Det finns studiehandledare som talar om för en hur många poäng man ännu måste skrapa ihop till sin examen, och så finns det studiehandledare som talar om för en hur man kan få sin examen med de poäng man redan har. Så finns det professorer som går med på föreslagna lösningar ~~för att man hängt med alldeles för länge och de inte kan bli av med en fort nog.~~ Och slutligen en mycket studietrött liten mumrik som blir mycket mycket lycklig (alldeles för lycklig för att harmas över att det här innebär att jag lika gärna kunde ha blivit magister redan förra vintern).

Okej, jag har inte pappren i handen än, men det verkar klappat och klart. Tänk, att jag äntligen ska bli färdig. Fast nej, färdig blir man ju aldrig. Det är klart att jag inte kommer att sluta bilda mig bara för att utbildningen tar slut. Skillnaden är bara att jag kan göra det i egen takt och efter eget intresse. Samt att jag har det där pappret, som åtminstone sägs vara bra att ha på fickan.

Tips till andra som har gått många kurser men i "fel" ämnen: kolla om det går att få någonting tillgodoräknat som något annat. Ibland funkar det.

Bloggtorka

2011-10-04T09:04:00.000+03:00

Trots att jag har en massa idéer till inlägg jag skulle vilja skriva har det inte blivit så mycket på sistone, och bättre lär det inte heller bli den närmaste tiden. Ty skarvarna mellan bitarna i det så kallade livspusslet äro tunna, särskilt när man försöker kombinera förvärvsarbete med studier och dessutom hinna med något slags socialt liv. Försöker inte ursäkta mig, bara förklara att jag har viktigare saker för mig. Hoppas ni också har det bra.

Kan ju ändå bjuda på en länk till något lagom osakligt, som filosofers hårväxt.

Höstobservationer

2011-10-02T18:04:00.000+03:00

vackra höstdagar är till för naturupplevelser, som att klättra på diverse klippor och stenar, inte för bokmässor
finsk tango låter lika vemodig baklänges. Det tycker jag är intressant.
det är långt att gå från studentbyn i Åbo till Vanhalinna i Lundo via småvägar, närmare bestämt 14km dit och tillbaka
stormarketar mitt i ingenstans är väldigt omotiverade, utom när man gett sig ut på nämnda vandring utan vägkost. För att man är spontan och så.
ordet "fotografi" är en stigande peon. Peon är också en spansktalande lantarbetare i Latinamerika (enl. SAOL).
det finns tanter som fortfarande går barfota till butiken

Underhyresgästen

2011-09-30T08:57:00.001+03:00

Temumriken har fått ett obehagligt mysterium på halsen. Redan förra vintern hörde jag ibland mystiska ljud från kastrullskåpet nattetid. Små, krafsande ljud. Jag tänkte att det var någon sorts skalbaggar eller andra kryp i väggen, sånt som ofta finns i gamla hus och som låter mycket värre än det är. Men i går tyckte jag precis att jag hörde ett pip. Det är inte bra.

Hemmahemma hade vi möss i väggarna (lyckligtvis aldrig inne i bostaden), men det är nu sådant man får ta när man bor i ett gammalt trähus. Man nästan räknar med det, och skaffar sig ett par kattor eller tre. Men i ett betonghus i stan?

Vidare efterforskningar visade att det inte finns något mushål i skåpet, men dock en del spån under en lös "propp" i väggen, som om något försökt krafsa sig in, och något som liknade dun. Bakom proppen, alltså inne i väggen, hittade jag något som kunde vara lort, men jag är ju ingen expert.

Den goda nyheten är alltså att jag inte har någon gnagare som klättrar i mina kastruller, den dåliga att jag fortfarande har ett olöst mysterium och möjligen ohyra nånstans i alla fall. Spaningarna fortsätter

Storyslam

2011-09-25T20:15:00.000+03:00

I går var jag på nordiska mästerskapen i storyslam i Åbo, och det var ett riktigt fint och lite annorlunda sätt att tillbringa en lördagskväll. Storyslam går ut på att de tävlande ska berätta varsin berättelse på högst sju minuter, utan rekvisita och rollutstyrsel. Bidragen bedöms av jurygrupper som utses bland publiken och de tre bästa berättarna går sedan vidare till final. Av en slump hamnade jag i den norska juryn (det var ont om lediga platser, de hade en bänk), även om jag egentligen värvades till den svenska, men det var helt ok och där satt jag sen i gott sällskap av bland annat en glad mustasch i lusekofta och en radioreporter från Island. Vi hade mycket åsikter.

Det här med scenberättande är något jag upptäckte så sent som för ett år sedan, när jag som praktikant på Sydkustens landskapsförbund jobbade bland annat med berättarprojektet Nordiska röster, som storyslamet ingick i. Det är en kulturform (i brist på bättre ord, både "konstform" och "underhållning" låter fel) jag gillar eftersom det blir både underhållande och intimt om man har en skicklig berättare som kan fånga och engagera sin publik. Dessutom tycker jag själv om att berätta (även om jag ännu är i barnskorna) och är övertygad om att berättelser, och specifikt muntligt berättande, är viktigt. Och det finns ju så härliga berättelser av alla de slag, både sanna och påhittade.

Ett litet problem, som inte hade behövt vara ett problem, i tävlingen var språket. Det fanns en tolk som presenterade engelska sammandrag på berättelserna, men somliga berättade ändå på engelska och det tyckte vi var lite synd, när det nu var en nordisk tävling. Minuspoäng åt dem. Kreativitespoäng åt dansken (har tyvärr glömt hans namn) som löste det hela genom att helt enkelt berätta "Den fula ankungen" på ett helt påhittat språk, plus livligt gestikulerande. Lät lite som en förvuxen Pingu och var hejdlöst rolig.

Åka karusell, och äta karamell...

2011-09-23T21:12:00.000+03:00

Varje år, sista veckan i september, landar Finlands största höstmarknad i Lilla Staden. Det är ett spektakel värt att uppleva. Marknadskringlor, heliumballonger, två tivolin (för stadens barn är det här ungefär som julafton, fast tre dagar), hantverk, bijouterier, dålig mat, pärtkorgar, lakritsremmar, dåliga kläder, lingon, kuriosakabinett, fårskinnsfällar, italiensk ost... Men egentligen går man inte till marknaden för att handla, utan för att alla andra är där, och några till.

Sen handlar man förstås lite ändå (i mitt fall smycken och en härva varsamt tvättat ullgarn. Det sistnämnda är svårt att få tag på, men ger de varmaste vantarna eftersom fettet finns kvar.) Och så är det alltid roligt att gå runt och se hur bisarra saker som finns till försäljning.

Fick tyvärr ingen bra bild på den kreativa parkeringen som är en bieffekt av marknaden. Bland annat inne i en park. I dessa dagar är man glad att röra sig med cykel.

4H

2011-09-19T21:19:00.000+03:00

Ofta blir man ledsen av stora och små nyheter man läser i tidningen, kanske mest de små, och i dag var det nedslående att läsa att staten tänker halvera sitt stöd till 4H. Det är synd inte bara för att 4H är en organisation som varit betydelsefull för mig personligen, utan mest för att jag tror att den fyller en viktig funktion för barn och ungdomar på landsbygden, där det inte ordnas så mycket annan meningsfull ungdomsverksamhet.

Jag växte upp i Tjottaheiti, som ligger en bit utanför Lilla Staden och är en mycket vacker plats som fortfarande ligger mitt hjärta nära, men där det inte händer så mycket. På gott och ont. En sak som dock hände var att vår granne sparkade liv i den lokala 4H-föreningen som legat i Törnrosasömn sedan många år, och plötsligt fanns det mycket nytt att göra och lära sig. Vi snickrade fågelholkar, spelade brännboll, stöpte ljus, sköt luftgevär, bakade småbröd och sålde på torget, lärde oss skogsfärdighet (inte för att skryta men jag har en fin rad Sporrong-pokaler från de tävlingarna), gick på hushållskurs, tovningskurs, traktorkurs och hästskötarkurs, åkte till Norge och blev träckiga, åkte till Sydschleswig och bondade med danskar, åkte till Polen och dansade med vitryssar (samt dansade bättre polonäs än polackerna, vilket var lite lustigt) med mera, med mera.

Varje sommar hade jag ett eget 4H-företag som gick ut på att jag odlade grönsaker som jag sedan sålde till mamma till torgpriser (med eko-tillägg, förstås). Alla kostnader, arbetsinsatser och intäkter skulle bokföras i ett häfte, och på hösten kunde jag sedan räkna ut att jag gjort en förtjänst om två euro i timmen. Lärdomen var alltså att man kan göra nånting och så får man pengar. Men om man vill ha stora pengar ska man satsa på något annat än morotsodling.

4H är alltså en viktig organisation dels för att den erbjuder verksamhet i byar där det inte finns så mycket annat, dels för att den lär ut precis vad man behöver för att överleva på landsbygden: företagsamhet och praktiska färdigheter. Hoppas verkligen det här kan leva kvar.

Ja, om någon undrar, de fyra H:na står för Huvud, Hjärta, Hand och Hälsa.

Svansar och strunt

2011-09-18T17:35:00.001+03:00

En nackdel med att arbeta med små människor i stora mängder är att man även får umgås med deras bobbor och baciller. Sålunda har jag haft förkylning med feber detta soliga veckoslut. Då kan man

titta på nätföreläsning och undra varför de inte bara skriver ner texten, när man nu ändå inte får träffa läraren öga mot öga försvinner största delen av poängen
läsa poesihistoria och tycka det är överraskande intressant
glädjas över att man råkade ha den rätta boken i hyllan så att man faktiskt har en chans att få uppgiften klar i tid
vara för trött för att läsa och i stället titta på en halv säsong Sex And The City (som faktiskt är en någorlunda intelligent serie, åtminstone ibland. Stör mig bara att när jag en gång fastnat i en serie måste jag avsluta den också, och den här är rätt lång.)
fingersticka svansar som säkert kommer till användning i något sammanhang


Något säger mig att vissa småttingar kommer att få leka svansleken inom en snar framtid.

strunta i att skriva ett ordentligt inlägg

"The greatest speech ever made"

2011-09-16T10:33:00.000+03:00

Om man slår in de sökorden på YouTube hittar man Charlie Chaplins tal från filmen Diktatorn, och det är åtminstone det bästa tal jag någonsin hört, högaktuellt än idag. Själva filmen är också sevärd.

Texten finns för övrigt här.

(Ja, och så måste jag väl erkänna att den lilla nörden i mig blev väldigt glad över att videon innehåller cybermen.)

Dagens telefonförsäljare

2011-09-15T10:12:00.001+03:00

En ovanligt envis jäkel hade försökt få tag på mig i flera dagar för att erbjuda ett kanalpaket på prov. Jag upplyste honom om att jag inte har någon tv, men det var visst inget problem för jag skulle ha en hel vecka på mig att köpa en innan kortet kom på posten. Jo nej, tack och hej.

Telefonförsäljare måste vara en vad de mest föraktade och illa sedda (eller snarare hörda) yrkeskårerna i det här landet, och man måste väl tycka synd om dem. Samtidigt som man hatar dem. Besvärligt. Kommer tyvärr aldrig på de där smarta men inte elaka replikerna att dra till med förrän tidigast en timme efter att de skulle behövts.

Ofta är det dock tillräckligt avskräckande att helt enkelt tala svenska. Vad man nu sen ska tycka om det.

Inbördes beröm och beundran

2011-09-12T21:25:00.000+03:00

Temumriken är smickrad, mycket smickrad och glad, över att ha fått en utmärkelse av Ea. Särskilt glad över motiveringen.

Till grejen hör att jag ska svara på några frågor och ge priset vidare. Frågorna först:

Vilken är din favoritfärg? Det beror ju på vad man talar om, till exempel klär jag mig aldrig i rött, men kan tycka att det är snyggt på en matta eller så. Om man tittar i min garderob blir det enkla svaret blått, men det är mest för att det är en enkel färg att klä sig i (näst efter svart), men jag tycker egentligen bättre om vissa sorters grön, eller en del dagar gult eller orange... Ni ser. Över lag har jag övergått från att gilla färger till att uppskatta vissa färgkombinationer som spelar med varandra på ett vackert/intressant sätt i just det sammanhang där de är. Det var det utförliga och flummiga svaret.
Vad är din favoritmat? Allt som är gott? Det här är också för svårt. Typ vispgrädde. Eller vildhallon. Eller vad som helst som är väl tillrett när jag är lagom hungrig. (Ni märker att jag inte är så bra på sådant här. Det var enklare när man var liten och helt enkelt skrev "plättar.")
Vart skulle du vilja resa? Jag reser inte så mycket, och inbillar mig ofta att jag inte tycker om att resa, tills jag sedan hamnar på ett ställe som jag sen ändå tycker om. Brukar bli lite slumpmässigt, och bra så. Alltså vet jag inte vart jag skulle vilja av de platser jag inte besökt, men platser jag skulle vilja återse är London och Island. Kanske Italien också.

Sedan prisutdelningen.

Det här blev också svårt. Jag följer väl med några tiotal bloggar, men de flesta av mina favoriter är allt annat än söta*, för jag uppskattar det lite fräna bättre. Några har inte uppdaterats på ett halvår eller mer och en stor del är professionella bloggar av författare och andra. Dessutom får man väl inte ge priset åt någon som redan fått det, vilket utesluter några av de prisvärda kandidaterna.

Men en som jag väldigt gärna vill ge en utmärkelse åt är Londonina, som skriver så som jag bara drömmer om att kunna skriva. Vackert, tänkvärt och personligt, mitt i prick.

*) Jag vet att "sweet" inte kan direktöversättas till "söt" i sammanhanget, men ändå, det finns de som skulle ta illa upp.

Sommaren är kort

2011-09-11T16:47:00.000+03:00

...men man kan ju njuta av hösten också. Tänkte jag denna sköna söndag, cyklade ut från Lilla Staden och njöt av solen och ringlande vägar, bland stubbåkrar och singlande löv. Egentligen hade jag tänkt hälsa på slottsruiner, men när jag kommit så långt var det så roligt att cykla att jag inte ville stanna, så jag fortsatte en bit till. Slottet finns nog kvar en annan dag också, om det nu har stått där 600 år redan.

Hade tänkt ta lite bilder på de böljande åkrarna, men det blev visst mest moln i stället. Bra så.

Litterära fördomar

2011-09-07T12:47:00.000+03:00

Ända sedan jag läste en diskussion om guilty pleasure-läsning på Bokbabbel för ett tag sen har jag tänkt att jag vill haka på. Den diskussionen kom främst att handla om Nora Roberts och liknande romansförfattare, men också en och annan deckare. Det som slog mig var att jag inte riktigt kände igen mig, och vet inte om det är bra eller dåligt.

Personligen har jag aldrig fallit för romanslitteraturen, men det kan ju delvis bero på ett mindre lyckat första möte. Till min nionde födelsedag fick jag nämligen en Harlequin Passion av en klasskamrat, som väl visste att jag gillar böcker och tagit första bästa vid disken. Den hette "Mannen, kvinna och babyn" och gjorde mig mest förvirrad. Något år senare fick jag händerna på "Hästarnas dal" av Jean M Auel (som alltså skriver tantsnusk i stenåldersmiljö), och då var jag tillräckligt gammal för att läsa den med äckelblandad förtjusning. Men den handlar också mycket om överlevnad i vildmarken och sådana saker. Hur som helst, när jag blev ännu äldre provade jag emellanåt på de där böckerna som "alla andra flickor" (d.v.s. de där som gillar rosa) älskar, men förstod aldrig tjusningen i Marian Keyes och hennes likar.

Största orsaken till att jag inte läser romantik och chick lit (vill jag åtminstone intala mig) är inte snobberi utan helt enkelt det att jag inte får ut något av det. Kanske det är för att jag har väldigt svårt för att identifiera mig med huvudpersonerna, som har helt annorlunda liv och värderingar än jag. Kanske för att jag har en för kärv syn på kärleken för att gå på det där. Alltså inte för att det inte skulle vara tillräckligt fint, som genre.

Mitt spontana svar på frågan var att jag inte tycker de böckerna är trovärdiga, sekunden efter krockade detta med det faktum att jag hellre läser fantasy. Men kanske det inte finns någon motsättning mellan de två tankarna, realism och trovärdighet är väl olika saker? Romantiska berättelser i realistisk miljö kan vara mindre trovärdiga än vilka äventyr som helst i en sagoverklighet, där andra regler gäller. Åtminstone vägrar jag tro på att det är något fel på mig bara för att jag föredrar gröna drakar framom rosa hjärtan.

Vilket för oss in på paranormal romance, genren där man kan få både och! På Glory Box diskuteras varför vissa fantasyromaner får den stämpeln och inte andra, och vad det har för konsekvenser för vem som läser dem. Jag kan reta mig på att man ger en bok en viss stämpel för att 1. den är skriven av en kvinna 2. man vill locka kvinnliga läsare, för de läser mest 3. kvinnliga läsare vill har romantik. I så fall är jag ingen kvinnlig läsare, jag läser inte kvinnligt. Missförstå mig rätt nu, jag uppskattar en bra kärlekshistoria och kan sluka en Austen när som helst, men de allra flesta är faktiskt dåliga.

Tillbaka till guilty pleasure och varför man skäms för sina läsvanor, om man nu gör det. Läste också en text om att det är okej att se läsandet som ren rekreation. Det tycker jag också, men eftersom jag vet att litteraturen kan ge mer än så, så vill jag också ibland anstränga mig lite. Önskar att jag orkade ta mig an de där utmaningarna lite oftare. Hitta rätt balans.

Varför är det för resten mer skamligt att läsa romantik än thrillers och deckare? Eller är det bara något som jag inbillar mig? Det finns ju inte dåliga genrer utan bara dåliga böcker, eller? Och är det en bra eller dålig sak att sätta etiketter på böcker? Ni märker att jag kunde fortsätta hur länge som helst, men kanske det får räcka för idag.

Ordkonst

2011-09-04T20:50:00.000+03:00

De senaste dagarna har jag varit i Karis på kurs i ordkonst för Sydkustens ordverkstadsledare. Det var ett tag sedan jag själv ledde en ordverkstad, men jag har sysslat med likande grejer och det är alltid kul att gå på kurs nu och då och låta sig inspireras, och framför allt träffa andra ordkonstnärer.

Ordkonst och ordverkstäder är alltså en verksamhet för barn och unga som går ut på lekfullt skapande med ord och språk. Det kan vara skrivna berättelser och dikter, drama, muntligt berättande, ordlekar och tvärkonstnärliga* alster. Poängen är att det ska vara kravlöst skapande utgående från deltagarnas fantasi och kreativitet. Sen får man liksom språkutveckling och annat "nyttigt" på köpet.

Det roliga med att gå på kurs i hur man leker med barn är att man själv får leka en hel del. Väldigt nyttigt, och framför allt roligt, jag tror vuxna leker alldeles för lite. För man får ju inte, om man inte råkar ha tillgång till barn att leka med, alltså. Hur som helst, vi hade lekar, drama, skrivövningar och många långa diskussioner om ordkonst, berättande, litteratur och pedagogik. Nu är jag både inspirerad och utpumpad på samma gång, som det brukar vara efter dylika kurser.

Ett problem vi funderade på var den extremt ojämna könsfördelningen bland ledarna, tror inte jag behöver nämna åt vilket håll. Beror det månne på en dubbel effekt av kombinationen kulturpedagogik och barn? Borde man fiska bland teaterfolket, eller var? Orsaken till att jag tycker att bristen på manliga ledare är ett problem är att barnen har så himmelens många "tanter" omkring sig hela dagarna, att det nog skulle bra för dem med lite av den andra varan också. Mer balans och variation i det vuxna umgänget. Men vad man ska göra åt saken vet jag alltså inte.

Nu har jag då varit på inspirationskurs två veckoslut i följd och borde vara full av text som vill ut. Men just nu orkar jag inte lyfta en penna. Känns vettigare att lugna ner sig med en stickning och ta en tidig kväll.

*) Ett sådant där lagom flummigt ord som är bra att ta till när man inte orkar förklara desto mera, men det kan vara till exempel tecknade serier eller att skriva till musik, eller olika slags pyssel.

Vart tog matglädjen vägen?

2011-09-03T15:00:00.001+03:00

Jag vill inte tänka på vad jag stoppar i mig. Jag försöker faktiskt medvetet låta bli. För det är för mycket nu, dieter dieter dieter vart man ser, hela tiden nya. Dieter för att gå ner i vikt, dieter för långt liv, dieter för att må bra (men det gör man ju inte). Östersjödiet, stenåldersdiet, ph-diet, iso-diet, LCHF, GI...

Någon av dem kanske är bra, eller åtminstone ofarlig, men några är helt klart för extrema och själva diethysterin är allt annat än sund. För när mat reduceras till utfodring och näringsämnen missar man något väldigt viktigt, och det börjar gå troll i ens förhållande till mat och ätande.

Dessutom är bakgrunden till det hela till stor del bullshit och business as usual. Den insikten får mig att må lite illa, eftersom jag vet hur mycket illamående dietfokuseringen kan leda till. Tänk bara på hur allt från livsstilsmagasin till matproducenter profiterar på folks osäkerhet och rädslor, för att inte säga ångest. Inget nytt under solen, jag vet, men det gör inte fenomenet mindre motbjudande.

Eftersom jag är frisk och kan äta vad som helst vill jag kunna göra just det och njuta av det, utan att fundera så förbannat mycket om det är bra för mig eller inte. För det där funderandet är åtminstone inte bra för mig.

Snuttifierad

2011-09-01T15:00:00.001+03:00

I dag börjar jag på ett nytt jobb, det sjätte inom loppet av ett år. Jag börjar förstå varför folk klagar på snuttjobben, det är inte utan att man känner sig lite splittrad. Genast man satt sig in i arbetsuppgifter och rutiner på ett ställe är det dags att bryta upp och lära sig något nytt igen, och knappt har man börjat med ett jobb innan det är dags att börja leta efter nästa. Eller snarare det sen följande. Aldrig tid att bli riktigt ordentligt varm i kläderna och bli riktigt bra på det man gör, lära känna sina arbetskamrater och kunder (eller motsvarande), för att inte tala om att utvecklas i arbetet. Man blir ju stressad och trött med mindre.

Lyckligtvis är det här i mitt fall en tillfällig situation, men det finns ju många som år efter år hoppar mellan korta kontrakt, aldrig kan planera på längre sikt och aldrig har riktig semester. Visst finns det en frihet i att inte vara bunden till en arbetsgivare, och visst är det spännande att prova på många olika uppgifter, men i något skede tröttnar nog de flesta på det och vill ha trygghet och ordentliga anställningsförhållanden i stället.

Jag börjar komma till den punkten där jag inte längre är rädd för fast anställning utan snarare ser fram emot det. Men, det vill jag ändå säga att det här året har varit otroligt lärorikt och utvecklande. Innan hade jag bara studerat och haft relativt enkla sommarjobb samt en praktikplats, nu har jag provat på det ena och det andra och, framför allt, märkt att jag duger till arbete. Det var jag inte alls säker på innan. Jag har märkt att jag faktiskt kan bidra med någonting, och det känns väldigt bra.

Alla mina jobb har dessutom haft det gemensamt att de handlat om kultur och pedagogik i någon form, så de har stött varandra och gett mig insikt i olika aspekter av det område som jag vill vara verksam inom. Det är också värdefullt. Så jag är nog glad att jag tagit emot många av de jobb som trillat mig i famnen under studietiden, även om det inneburit att jag fortfarande är fem-före-färdig.

Det här med att bli äldre

2011-08-30T11:17:00.001+03:00

På kafferasten igår funderade vi på det här med hur skönt det är att inte längre vara lika ung som man var förr. Ingen kring bordet skulle vilja vara tjugo igen, och absolut inte tonåring eller barn. Världen var så mycket större och mer skrämmande då i all sin obegriplighet, men för varje år som går blir man mindre nojig och mer frimodig. Kanske till och med klok. Åtminstone får man perspektiv på saker och ting och ser bagatellerna för vad de är, och man vågar leva mer.

Det här har jag tänkt mycket på förut, särskilt när jag läste Twilight (titta inte på mig så där, jag påstår inte att jag tyckte om den.) Bella vill desperat bli vampyr redan som sjuttonåring, med motiveringen att det ju är det alla drömmer om, att vara evig tonåring. Det trodde jag inte på en sekund. Jag har aldrig träffat en vuxen människa som skulle önska sig tillbaka till den åldern. Men det är lite som om någon skulle försöka lura oss, att det är det man borde vilja. Och då är det ju fint att märka, att de flesta ändå inte går på det, utan till och med ser fram emot att bli äldre. Vilket ju är en sund inställning också med tanke på att man inte har något val.

Dagens citat

2011-08-29T20:59:00.000+03:00

"In a world where Google can give you thousands of answers, a librarian will always bring you the right one."

Neil Gaiman

Saxat härifrån.

Dalsbruk

2011-08-28T17:15:00.001+03:00

De senaste tre dagarna har jag varit i Dalsbruk, där jag bland annat utforskade omgivningarna...

...och hittade osannolikt gula svampar.

Vet någon vad det här är?

Mest var jag dock på Åbo Litteraturförenings skrivarseminarium med Monika Fagerholm, som var en härlig inspiratör (jag har inte läst hennes böcker, men det ska ni inte berätta åt någon.) Kanske man skulle börja skriva igen.

Bokligt strunt II

2011-08-21T20:42:00.000+03:00

Eftersom jag bara har halvfärdiga inlägg som jag inte orkar skriva färdiga just nu, får det bli ett länkinlägg igen. Koko tipsade om mer smaklösa bokomslag, den här gången med fantastik-tema. Jag vet inte vad det beror på att just den genren är så belastad med oförtjänt dålig omslagskonst, men man kan ju alltid skratta åt bisarrerierna.

En blogg som innehåller även mycket icke-strunt är This is not the six word novel, men den har också en underhållande serie med märkliga saker folk säger i bokhandlar. Gillar särskilt "Houdinis sista trick", längst ner i det länkade inlägget.

Veckans video

2011-08-15T09:41:00.000+03:00

Det finns säkert många bra sätt att börja en vecka, men att snubbla över den här videon var det bästa på länge.

Jag får lust att se de första säsongerna på nytt, men har bestämt att inte göra det förrän jag tagit ut examen. En liten morot är aldrig fel.

Klädbytarfrossa

2011-08-13T13:25:00.000+03:00

Mitt köpstopp på kläder har inte hittills lett till mera utrymme i garderoben, snarare tvärtom. Mina systrar fick nämligen för sig att de skulle rensa upp i sina garderober, som båda var betydligt mer välförsedda än min någonsin varit. Matsalsbordet fylldes med klädberg, och jag kunde ju inte låta bli att plöja igenom härligheten och plocka med mig allt som verkade någorlunda användbart.

Även om jag sorterade bort sådant som krävde mer än små förändringar fick jag med mig 36 (!) nya plagg. Det är väl ungefär så mycket jag köper på två år i vanliga fall.

Det fina med klädbyten (och annat som är gratis) är att man inte behöver ta några risker. Eller, annorlunda uttryckt, man kan ta risker man inte skulle ta om det var pengar inblandade. Det man märker att man inte tycker om eller har användning för kan man alltid föra till klädinsamlingen eller ge vidare, och ingen skada är skedd.

Därför har jag nu en hel del kläder jag själv inte hade köpt, för att jag inte går i de butikerna eller inte tänkt på att en sådan jumper kunde passa mig. Det är roligt, och lite spännande.

Återstår att göra de där små justeringarna, på något magiskt sätt klämma in allt i klädskåpet och se vad jag sist och slutligen använder. Sen får jag väl ordna en klädbytarkväll med någon annan för att bli av med överskottet.

Du är vad du läser

2011-08-12T12:12:00.001+03:00

Det här inlägget på litteraturpsykologibloggen OnFiction är nästan lite skrämmande. Personer som läser om dumma människor har visat sig själva bli dummare, åtminstone tillräckligt länge för att prestera sämre i ett kunskapstest. Alltså borde man välja sin lektyr med omsorg, och bara läsa böcker om intelligenta, godhjärtade och modiga karaktärer. Tänk på det!

Fast å andra sidan, om det där stämde borde jag, som slukat fantasy sedan tonåren, vid det här laget kunna spränga stenar med tankekraft och prata med träd, men det kan jag inte. Så det är lugnt. Vi kan fortsätta frossa i våldsorgier och dålig romantik.

Inför hösten

2011-08-10T19:37:00.002+03:00

Är det ett tecken på ytlighet att man tycker att lite ny färg och form på kalufsen är ett bra sätt att markera nystart inför hösten? Nääh. Inte om man klipper sig två gånger om året. Och inte för att det egentligen är höst ännu, men det känns ändå lite så för att jag börjat jobba, snart börjar på mitt riktiga jobb och har fått ett litet dansprojekt att hålla i under hösten. Dessutom börjar skolorna nästa vecka, och även jag borde så småningom plocka fram studieböckerna och försöka komma ihåg hur man gjorde.

På vägen hem från frissan impulsköpte jag en orkidé, dels för att den är fin men också för att se om jag klarar av att hålla liv i den. Om det lyckas ser jag det som ett gott tecken, och om inte, ja, då skyller jag på att lägenheten är omöjlig att ha känsliga blommor i.

Studieval

2011-08-08T20:45:00.001+03:00

Med anledning av att mitt förra inlägg blev lite förvirrat känner jag tvungen att komma med en vidare förklaring, börjandes från början. Jag kommer från en relativt oakademisk miljö i en mindre ort på landet, där de flesta omkring mig hade mer eller mindre handfasta jobb. Sådana man lätt kunde begripa sig på. Själv ville jag alls inte studera vid universitet, utan jag ville bli något praktiskt, som trädgårdsmästare. Av olika anledningar blev det inte så.

Eftersom jag hade gott läshuvud antog alla att jag skulle bli student, och dessutom var de flesta praktiska yrken uteslutna av hälsoskäl (bl.a. just trädgårdsmästare). Till på köpet visste jag inte vad jag ville bli efter nian (nå, hur många vet nu det, egentligen?), så jag gjorde vad som förväntades av mig och började gymnasiet. På det viset fick jag ju tre års betänketid.

Tre år senare hade jag en vit mössa, utmärkta betyg i de flesta ämnen men fortfarande inga som helst ambitioner. Då gick jag för en gångs skull emot förväntningarna och började studera hantverk på en folkhögskola (vilket ansågs vara ett alternativ bara om man inte kom in vid universitetet). Det var antagligen det bästa beslut jag någonsin fattat och det året kom att bli otroligt betydelsefullt för mig. Det var ingen stress, inga krav, och jag fick skapa fritt och uttrycka saker som jag inte ens vetat att jag bar inom mig.

Det där med hantverk var så roligt att jag bestämde mig för att försöka studera vidare, till textildesigner. Plan B var litteraturvetenskap (har ju alltid tyckt om böcker) och plan C matematik (där kunde jag komma in på betyg). Eftersom jag inte hade några vidare konstnärliga talanger blev det plan B som förverkligades, och när jag en gång börjat tyckte jag att jag lika gärna kunde fortsätta.

Sedan en dag fick jag för mig att det var dags att börja jobba, för det är ju det man gör efter att man studerat. Inte för att jag behövde pengar eller så, utan för att det hör till. Jag var rädd för att lämna den trygga studiemiljön och ge mig ut i det stora okända, men jag tyckte att jag måste. Sedan märkte jag att jag dessutom lämnat de mysiga och inkluderande sammanhangen bakom mig, och inte hade så mycket i stället. Plötsligt var livet lite hårdare och kallare helt enkelt. Men även det var väl oundvikligt.

Jag är nu sådan att jag vill göra rätt för mig, och nu känner jag att jag har en stor skuld att betala tillbaka efter att bara ha tänkt på mig själv i flera år (även om det behövdes). Eller "skuld" kanske inte är rätt ord, men jag tycker helt enkelt inte att livet är meningsfullt om jag inte kan och får bidra till något större. De jobb jag tyckt bäst om är de där jag märker att jag kan göra skillnad för folk, vara till nytta och glädje.

Så vad är då mitt problem? Jo, känslan av att andra människor uppfyller sina drömmar, eller åtminstone planer, medan jag bara svävar iväg dit vinden bär mig. Utan att göra aktiva val och utan att veta vart jag vill komma. Man kan förstås låtsas att man medvetet valt att ta livet som det kommer, och kanske det faktiskt är en klok inställning. Men det är inte alla dagar jag lyckas övertyga mig själv om det. Dessutom är det väl inte konstigt, att saker man gör utan att veta varför kan kännas lite meningslösa.

Att jag aldrig fattat några viktiga beslut utan låtit livet fatta dem åt mig, det kan jag förstås inte skylla någon annan än mig själv för. Jag försöker ändå trösta mig med att det kanske ändå är de små besluten som är viktiga. De små dagliga besluten om att gå till höger eller vänster, stiga upp eller sitta kvar, ringa ett samtal eller låta bli, säga ja eller nej. Förutom att de är lättare att hantera har de fördelen att de är så många, att om man gör fel ibland så får man snart en ny chans.

Studentnostalgi

2011-08-05T15:12:00.000+03:00

Nu har jag närvaroanmält mig vid universitetet, och lovat mig själv att det är sista gången. Denna höst, så fort som möjligt, ska jag avsluta det som jag påbörjade för sex år sedan (dessutom utan annan anledning än att jag inte hade något bättre för mig) och sen ska jag dra en djup suck av lättnad. Jag ska loss, vidare, ut i den verkliga världen.

Samtidigt är det förstås lite vemodigt. En del av mig vill inte bli så vuxen, inte riktigt ännu. Men man kan ju inte gå tillbaka till de där första åren när allt var nytt och spännande: staden var ny och stor, studierna fascinerande, studiekompisarna många och vänliga. Jag fick vara med på ett hörn, ja nästan vilka hörn jag ville, och det var jag alls inte van vid. Dessutom var jag min egen på ett sätt jag aldrig varit förut, med eget hushåll och ingen som lade sig i om jag satt rak i ryggen och kom ihåg att ta bort brödsmulorna från bordet. Det kändes som en stor frihet att kunna äta plättar varje kväll om jag så ville.

Och fastän studierna var krävande så var livet rätt sorglöst. Man hade köpt sig en femårig frist (och fem år var en evighet på den tiden) och kunde gott lägga en del av den tiden på att ta ut svängarna och njuta av livet. Nu vill jag påpeka att jag inte hörde till dem som tog ut de vidaste svängarna, men betydligt vidare än jag var van med, hur som helst. Man kunde fjanta runt på stan iklädd studenthalare (eller sopsäck), dansa hela natten mitt i veckan, sjunga hellre än bra, föra djupa (och mindre djupa) diskussioner över en öl i någon källare, pick-nicka hela dagen, eller klä sig überfin och gå på årsfest. Man gick med i föreningar, gick med i styrelser, grundade nya föreningar, träffade en massa fina människor. Man organiserade fester, resor, kurser. Man lärde sig otroligt mycket, på gott och ont, och med ens var man vuxen.

Var allt bara en enda stor övergångsrit? För själva studierna minns jag inte mycket av, och det lilla jag minns vet jag inte vad jag ska ha för användning för. Det är klart att man (hoppeligen) lärt sig en del om analytiskt tänkande och skrivande samt ett och annat faktum, men var det allt det skulle vara? Kanske. Och eftersom man fick så mycket runt omkring och vid sidan av har det ju inte varit bortkastad tid. För som sagt, vad hade jag annars kastat bort den på?

Nu är det bara att hitta något annat att kasta bort sin tid på fram till pensioneringen.

Usch vad det här blev angstigt mot slutet, tror jag fick en liten livskris. Återkommer.

Bokligt strunt

2011-08-03T14:45:00.000+03:00

Eftersom jag är ledig i dag känner jag mig tvungen att vara osaklig och rekommendera dåliga böcker. Eller åtminstone bisarra, kolla in Weird Bookroom. Kan inte riktigt bestämma mig för om min favorit är "101 more uses for dead cat" eller "How to start your own country". Möjligen "Anticraft: Knitting, Beading and Stitching for the Slightly Sinister". Ju mer jag tänker på saken, desto mer vill jag ha den i julklapp. Jag gillar också att någon skrivit en bok med titeln "How to be happy though married". Det är en konstruktiv inställning.

Mer eller mindre misslyckade omslag kan man rota efter hos Book Cover Judge eller judgeabook, varav den senare är min favorit eftersom där finns saker som mystiska hunks med smågrisar och älvor, samt "Surfing Samurai Robots".

För den som föredrar musik finns alltid Katastrofala omslag. Dansbandsvarning på den.

Jag vet att jag borde ha sparat det här för en regnig dag, men det gjorde jag nu inte.

Finncon

2011-08-02T10:06:00.002+03:00

Min ursprungliga tanke var att rapportera från Finncon i Åbo medan det ännu var någorlunda aktuellt, men saker kom emellan som saker plägar göra, så ni får den nu i stället. Ber om ursäkt för avsaknaden av bilder, jag hade för trevligt för att komma mig för.

Finncon-Animecon började egentligen redan fredagen 15.7, men eftersom jag inte i första hand var intresserad av det anime-betonade programmet då kom jag först på lördagen. Första programpunkten var en pjäs om Gilgamesh, en något udda finlandssvensk produktion som gjort mig tillräckligt nyfiken för att missa Nalo Hopkinsons hedersgästtal. Och jag måste väl säga att det var värt det, för det var en helt lyckad pjäs med tanke på omständigheterna. Det är klart att den hade varit ännu bättre om ensemblen faktiskt hade övat tillsammans och så, men den hade både roliga idéer och fina skådespelartalanger. Berättarens rapport och lite bilder hittas i Landet Annien. En annan rikssvensk Finncon-rapport (med bl.a. en härligt sympatisk beskrivning av hur det är att lyssna på en finskspråkig panel när man inte förstår ett ord) finns på Tystnad.

Över lag var det ovanligt mycket svenskspråkigt program i år, och jag gick på så mycket av det som jag bara hann. Det fanns också många programpunkter som jag harmades över att missa, men det visar väl bara att det var en lyckad con.

Efter Gilgamesh gick jag på finlandssvensk sammankomst för att se vilka andra märkliga individer som fanns i faggorna, och det visade sig att finlandssvensk fandom lever och har hälsan, så till den vida grad att vi på stående fot bestämde oss för att nästa år organisera en egen liten con, närmare bestämt en större version av Rasecon som ordnats i Karis ett par gånger redan. När jag råkade avslöja min boningsort blev jag automatiskt nakkiterad, men det kan ju bli riktigt kul. Om projektet faktiskt blir av lär ni få höra mera.

På eftermiddagen gick jag på ett föredrag om "små människoliknande varelser" (dvs "de underjordiska") som väl var intressant på sitt sätt men föga engagerande. Lite som att sitta på en halvtorr folkloristisk föreläsning.

Nåja, sedan vankades häftigare saker i form av apokalypsen och framför allt postapokalyptisk fiktion. Sådan har alltid fascinerat mig, men det är svårt att sätta fingret på varför. Dels är det väl katastroflängtan, men också det svängrum genren ger och möjligheten att ställa frågor om mänsklighetens villkor och människans natur på sin spets. Diskussionen kom delvis att handla om genrens beroende av kristen symbolik och mytologi, vilket ledde in på följande föredrag om Messiasgestalter inom sci-fi på vita duken. Det var Sofia Sjö, religionsvetare och "Finlands första sci-fi-doktor", som berättade om vad hon kommit fram till inom sin forskning. Det var fascinerande att inse hur mycket kristet arv det finns inom sci-fi, och fantastik över lag, särskilt med tanke på den negativa inställningen till religion bland många av genrens företrädare. Det går väl helt enkelt inte att komma bort från något som är så invävt i vår föreställningsvärld, och varför skulle man ens försöka när nu berättelserna fungerar.

Dagen avslutades med en animemusikkonsert, och även om låtarna inte var bekanta för mig (de lär ha varit det för de mer insatta) så är bra musik alltid bra musik.

På söndagen försov jag mig mer eller mindre med flit till överraskningsprogrammet som hur som helst blev inställt, så inga sorger där. Följande svenska programpunkt, "Nakenhet i sf och annars (med bilder)" blev också inställd, till min och många andras stora besvikelse.

I stället gick jag på en diskussion om "Cultural Appropriation in SF" med Nalo Hopkinson och den andra hedersgästen Richard Morgan. Det handlade om problematiken i att skildra en kultur eller subkultur som inte är ens egen, och var riktigt intressant. Det är saker jag själv funderat på när jag funderat på att skriva, och jag tycker det är svårt redan att försöka skriva om en person av annat kön eller annan ålder (i synnerhet äldre) än en själv. Morgan berättade om hur han en gång vandrat runt i Harlem några timmar, sådär annars bara, och då insåg hur det är att ha en annan hudfärg en de flesta runt omkring en. Ingen hotade honom eller såg snett på honom, men alla tittade. Det är en sådan där subtil sak som kan vara svår att sätta sig in i, hur det känns att ständigt noteras och betraktas på ett visst sätt. (Uppdatering: mer om den diskussionen här. Alltid bra med mer ambitiösa bloggare som gör jobbet åt en.)

Efter diskussionen gick jag ännu på Morgans högläsning. Jag skulle gärna läsa hans bok Black Man, men den fanns vid det laget till försäljning bara i finsk översättning så det fick vara tills vidare. Jag menar, varför läsa en bok i översättning till ett språk man behärskar sämre än originalspråket, även om man kan få den signerad.

Sedan var det igen svenskspråkigt program (utan utlovad tårta, men ändå), den här gången om "Morgondagen i dagens och gårdagens sf". Med andra ord: var framtiden bättre förr? Det kanske den var, men jag tror vi kom fram till att det inte behöver vara en dålig sak att allting går åt helvete, så länge det är fiktion. Men det var väl ungefär det, diskussionen skevade mest hit och dit, om det sedan berodde på att panelen var dåligt förberedd eller på att man hade lite olika uppfattning om vad frågeställningen egentligen var. Det handlade till exempel mer om dystopier i allmänhet än specifikt om sf (man kan förstås ha en bred definition på sf, men faran med breda definitioner är att de blir urvattnade) och frågan om huruvida tekniska framsteg per definition är positiva hann bara komma upp innan den kom av sig. Å andra sidan, det är fint att någon ens gjorde sig besväret att skrapa ihop en svensk panel om ett så snävt ämne.

Det var min sista programpunkt. I min sysslolöshet drogs jag sedan oundvikligen till loppisborden (aj aj!) där jag inhandlade (ännu) en hög böcker som jag inte har plats för. Eller nej, böcker har man alltid plats (och pengar) för.

Innan avslutningsceremonin hann jag ännu med lite cosplay-safari i gott sällskap (det var här jag borde ha haft en kamera). Nästa år kommer Finncon att ordnas skilt från Animecon, och även om jag tycker det är bra så kommer jag nog lite att sakna alla utklädda fjortisar. Färggrant, galet, gulligt.

Det var det. Sedan återvände jag till verkligheten, via Åland, men det är en annan historia.

Lite sommarbilder

2011-08-01T09:57:00.000+03:00

På Tenaladagen var det lite klent med folk på Hembygdsmuséet, men de kom senare

Kattorna förstod att lata sig. Det finns en vit också, men den fastnar inte på bild.

Huset som far byggde. Där hade vi taklagsfest.

Kumminåker. Den ska ha den färgen.

Sen blev det regn och åska...


...och sen blev det mörkt.

För övrigt:

Eftersom tjugo miljoner människor på Afrikas horn svälter, har Karin Erlandsson startat kampanjen Blogga mot hunger. Kampanjen uppmanar alla som bloggar att skänka minst 5 euro/50 kronor till en valfri hjälporganisation som verkar i det drabbade området. Kampanjen har också en facebook-sida och man kan förstås delta också utan att blogga.

Om nallebjörnar och folkdans

2011-07-16T10:46:00.001+03:00

Det här är ett hyllningstal och en kärleksförklaring till något som är väldigt viktigt för mig, men först nallen. Detta är ingen vanlig nalle utan en maskot, som är till hälften min och jag är mycket glad över den. Inte bara för att mjukisar av förekommen anledning var mig strängt förbjudna när jag var liten, utan p.g.a. omständigheterna under vilka jag fick den.

Teddy

Det var nämligen så, att när jag var liten (7-13, närmare bestämt), dansade jag folkdans i en juniorgrupp. Jag började med det dels för att det inte fanns så mycket fritidsaktiviteter att välja på i min hemby (om man inte gillade friidrott och det gjorde jag inte), men mest för att jag tyckte folkdräkterna var så häftiga. Det tycker jag fortfarande.

Ett år var det Barnlek i Danmark, en veckolång stämma för juniorfolkdansare från hela Norden. Vi skulle inte åka dit, men vi fick ändå vara med i en tävling där man skulle skriva en vers till en sång som sedan skulle sjungas på stämman, en vers per land plus en egen för oss finlandssvenskar. Jag och Nettan skrev det vinnande bidraget, och jag var lite stolt. Till pris fick vi nallen, som till skillnad från oss faktiskt var på stämma.

Ett antal år senare, när jag flyttat till Åbo för att studera, hittade jag folkdansen på nytt, genom studentdanslaget* Otakt. Första året blev det dock inte av alls, och andra året var jag också tveksam, eftersom jag inte hade dansat på så många år och dessutom missat de första övningarna. Det var på håret att jag skippat hela grejen, men sen gick jag i alla fall den där kvällen och det förändrade mitt liv. Jag överdriver inte, jag skulle inte vara den jag är i dag utan folkdansen och de människor jag träffat genom den. Förutom vänner har jag fått en ordentlig dos självförtroende och självkännedom, bättre hälsa och ett bättre förhållande till min kropp.

Jag vill förklara varför just folkdans är så fantastiskt, men det är inte lätt. Vi börjar i den enkla ändan: motion. Om man (som jag) inte är den sportiga typen men ändå vill röra på sig är folkdans utmärkt, eftersom man har så roligt att man helt enkelt inte märker att man motionerar. Man hoppar, skuttar och springer men hinner inte märka att man blir trött.

Själva poängen med dansen är att det ska vara roligt, den har utvecklats genom århundraden av unga människor som velat roa sig tillsammans. Detta glömmer man lätt om man ser folkdans på scen, men ursprungligen är den alltså inte någon konstruktion av koreografer och danslärare, till skillnad från vissa moderna danser. Folkdans är inte menad att ses, den är menad att göras. Därför är det här så svårt att förklara för den som aldrig testat.

Den viktigaste skillnaden, för mig, mellan folkdans och andra danser jag testat är ändå den sociala aspekten. I folkdans dansar man i allmänhet i grupp, vare sig man har par eller inte. Man dansar med alla och alla tillsammans. Som umgängesform är folkdansen perfekt även för den som annars har klent utvecklade talanger för sällskapslivet, eftersom så mycket är givet. Jag vet inget annat socialt sammanhang som faktiskt har nedskrivna instruktioner för precis hur du ska bete dig i varje skede: vem du ska hälsa på och hur, vem du ska titta i ögonen och när, vem du ska gå fram till och vem du ska dansa med. Allt går liksom av sig själv, och det är en stor lättnad. Okej, du måste våga bjuda upp någon i början, men sedan ser dansen ofta till att du får dansa med flera andra också. Parbytesdanser har liknats vid speed dating, och jämförelsen är väl inte alldeles långsökt.

Sedan kommer ännu allt det andra runtomkring, med samkväm, stämmor, festivaler, musiken och dräkterna. En hel subkultur och en livsstil, om man vill göra det till det. Nu senast var det jubileumsstämma i Borgå, och där var dansare från två år till åttiotvå och alla hade roligt tillsammans.

Jag vet inte om det är rörelseglädjen eller musiken eller människorna, men det är ingen skillnad hur ledsen jag är, får jag bara dansa folkdans blir jag glad. Dessutom botar det både flunssa och ryggskott, vi har testat.

Nu är det igen Barnlek i Danmark, och jag är inte med den här gången heller. Men kanske jag någon dag har ett eget juniorlag att åka på stämma med, det skulle vara så roligt att få ge vidare detta fina till ännu fler. Nästa sommar är det Nordlek i Norge, och jag hoppas hoppas hoppas (ta i trä) att jag har möjlighet att åka.

*) Jag har fått frågan om man tävlar mycket i folkdans, eftersom grupperna kallas lag. Men det är lag i betydelsen sällskap, som att man gör någonting "i lag", d.v.s. tillsammans. Lite ålderdomligt kanske, men det är bara symptomatiskt. Somliga grupper, särskilt i Sverige, kallas gillen.

Överraskningsprogram

2011-07-15T22:18:00.002+03:00

Jag tänker inte berätta vad det här handlar om, ni får bara lita på att det är roligt.

Ordning och reda

2011-07-14T16:17:00.000+03:00

Första veckan av ledigheten* går till att inse att man faktiskt är ledig. Andra veckan går till att njuta av denna ledighet och bara drischa. Tredje veckan börjar det så smått klia i fingrarna av rastlöshet, och det är då semesterprojekten dyker upp, vare sig man vill det eller inte. I mitt fall omorganisering av skåp.

Jag är i grund och botten en vän av ordning och reda (det är inte bara en slump att jag utbildat mig till bibliotekarie), men det är inte alltid omständigheterna är på min sida. I det här fallet förvaringsutrymmena i min lilla etta. Om man ser från den ljusa sidan så har den som planerat lägenheten tänkt på att utnyttja höjden, och det är ju bra på små ytor. Det är ändå inte det mest praktiska att ha majoriteten av sina skåp ca två meter upp och utan hyllor. Ni kan säkert föreställa er hur det går: man travar in sina ägodelar bäst det går, antingen löst staplade på varandra eller i diverse kassar. När man sedan ska ha ner någonting ställer man sig på tå (för man orkar inte gå efter pallen), sträcker sig så högt man räcks, tar tag i någonting och drar och...

Nu är jag ju inte dummare än att jag förstår att det finns fiffigare sätt att förvara saker än i staplade plastkassar**, det har bara inte blivit av att göra något åt saken. Förrän nu. Några lådor gjorde susen för stapelbarheten, och som bonus sorterade jag igenom saker jag inte sett sedan flytten och helt glömt bort att jag hade. Därför har jag nu t.ex. två korköppnare av den där avancerade sorten, med "armar", och två tygmåttband. Slutsats: ordning och reda sparar även reda pengar.

De två stora lådorna är tyger respektive halvfärdiga syprojekt (mest kläder som ska lappas eller sys om), och båda är proppfulla. Där har jag något att bita i. Men den sista lediga veckan ska jag inte ägna åt att sy, i stället blir det Finncon i Åbo och sedan visit i Mariehamn.

*) Strängt taget har jag inte semester, eftersom jag för tillfället inte har något jobb att ha semester ifrån, och är inte heller officiellt arbetslös eftersom jag inte är anmäld som arbetssökande. Jag befinner mig i något slags limbo utanför all arbetsmarknadsstatistik, och den (mycket) lilla anarkisten i mig fnittrar förtjust åt detta faktum.
**) För att inte tala om att flytta med kassar. Rekommenderas inte.

Om att blogga

2011-07-13T15:36:00.000+03:00

Läste för någon vecka sedan i tidningen (VN, minns tyvärr inte när och hittar den inte i arkivet) en intervju med några unga bloggare, som förutspådde att de "amatörmässiga" bloggarna inom kort kommer att försvinna och bara yrkesbloggarna bli kvar. Det tyckte jag var ett märkligt påstående. Möjligen beror det på att man som enskild bloggläsare bara ser ett snävt utsnitt av hela bloggosfären, och dessa personer mest kommit i kontakt med kommersiella och wannabe-kommersiella bloggar.

Det finns ju så många olika slags bloggar och man bloggar av så många olika orsaker. För att vädra sina tankar, för att tjäna pengar, för att få uppmärksamhet, som ett sätt att hålla kontakt med vänner och bekanta, för att uttrycka sig, för att delta i debatt. Ofta förstås flera orsaker. En blogg kan vara en dagbok, en receptsamling, ett loppis, en skrivkurs, precis vad man gör den till. Det är det som är så prima.

Visst, för somliga är det ett självändamål att ha så många läsare som möjligt, och det kräver arbete och täta uppdateringar, men andra kanske inte ens vill att vem som helst ska läsa. Och jag tycker inte det är något självändamål att uppdatera så ofta som möjligt. Här på Temumriken har jag försökt komma med minst ett inlägg i veckan och högst ett om dan. Den regeln rensar bort det värsta tramset, och om jag får fler bra idéer samma dag ställer jag dem helt enkelt på kö.

Men varför bloggar jag då? Ärligt talat vet jag inte riktigt. Delvis för att jag ibland har saker jag vill säga men inte vet vem jag ska säga dem åt, så jag tänker högt rätt ut i rymden i stället. Delvis för att jag vill hålla igång mitt skrivande och bli bättre på att uttrycka mig. Delvis för att mina bekanta på andra orter inte ska glömma bort mig alldeles. Och jag blir alltid glad när jag får kommentarer.

På tal om den sociala aspekten, så kan det här med att flytta ut sitt sociala liv på nätet vara lite tveeggat. Någon klagade på att man inte längre har något att prata om när man träffar sina kompisar, för allt som hänt sen senast har redan avhandlats på facebook. Risken finns ju. Bloggar är kanske lite mindre farliga, och jag har märkt att det även fungerar åt andra hållet för man kan starta en konversation genom att säga "Jag läste på din blogg att..." och sen diskutera vidare. Kommer man fram till något bra kan man ju dessutom skriva ett uppföljande inlägg, och cirkeln är sluten.

Så varför bloggar du? Eller om du inte bloggar, varför läser du bloggar?

En regnig dag

2011-07-12T10:32:00.000+03:00

En regnig dag kan man t.ex. roa sig med att disajna om sin blogg till någonting mindre skrikigt. Så att det är lättare att låtsas vara sofistikerad. Om det nu är det man vill. Åtminstone tycker jag det ser redigare ut så här.

Kreativ matlagning

2011-07-09T18:54:00.001+03:00

På tal om ärtsoppa, fantasi och att inte vilja umgås med andra människor i onödan, jag måste bara visa det här: Kaffekokarkokboken. Länken går till en blogg, som sedermera blivit en bok. Skriven av en student som bodde i ett studentrum och inte ville gå ut i det gemensamma köket för att laga mat, alltså började hon experimentera med matlagning i kaffekokare. T.ex. kaffekokarkokta bacontapas. Fenomenalt.

Nu har ju inte jag någon kaffekokare, så jag kan inte testa ätbarheten, men det är fritt fram för frivilliga.

Garderobsinventering

2011-07-08T15:58:00.002+03:00

Klädtemat fortsätter. Min garderob sätter vissa fysiska begränsningar på sitt innehåll, med en klädstång på knappa 60cm och några små hyllor får man helt enkelt inte plats med 130 klänningar, hur ljuvliga de än må vara. Alltså borde man optimera innehållet så att man har precis det man behöver. Det är inte omöjligt, en av de mest välklädda personer jag känner har en väldigt liten garderob. Men man måste lära sig den där konsten.

När jag efter mitt köpstopp börjar handla kläder igen vill jag göra det på ett vettigare sätt än tidigare, annars har hela projektet varit meningslöst. Så jag gick igenom min garderob och gjorde en förteckning för att se vad jag hade tillräckligt av och vad som saknas.

Resultatet var lite överraskande. Jag har t.ex. ganska många par byxor och jumprar, de är bara av fel sort (d.v.s. hemmakläder). Och vad gör jag egentligen med 40 strumpbyxor? Å andra sidan saknar jag sådant där viktigt som en liten svart och en mörk kavaj (eller en välsittande kavaj över huvud taget). Eller helst en i någon perfekt mellangrå nyans som passar både till begravning och till bröllop beroende på vad man kombinerar den med. Som det är nu hamnar jag ofta låna.

Att snickra ihop en kavaj är väl lite överkurs, så jag tror jag ska börja med att försöka åstadkomma en välsittande väst. Det ska jag hursomhelst sy till min nya folkdräkt, så lite övning skadar inte. Har länge tänkt att en väst i folkdräktsmodell men gjord av farmartyg kunde vara rätt snyggt.

Nygamla kläder

2011-07-07T15:58:00.001+03:00

Det är över två månader sedan jag införde köpstopp på kläder, och så här långt har det gått bra. Visst känner man sig frestad när man får hem läckra kataloger eller går förbi lockande skyltfönster (sommarrea!), men jag har inte köpt så mycket som ett hårband.

I morse ramlade jag sedan in på några bloggdiskussioner om klädkonsumtion, läs t.ex. Koko och Hanna, så jag tänkte det kunde vara dags att spinna vidare.

På något paradoxalt sätt känns det skönt att inte få, att inte behöva göra det där köpbeslutet som man sen kanske ångrar. Att inte ens behöva fundera på saken. Det är en frihet i att avstå från att shoppa, och det säger väl något om vilken inverkan överflödskonsumtion har på en själv, utöver de negativa effekterna på resten av världen.

Det var den ena orsaken till att jag uteslöt mig själv från loppishandlande också. Den andra orsaken är att jag tendera samla på mig en massa "fynd" som jag tänker skulle bli riktigt bra om jag fixar upp dem lite. Tar in lite här, byter några knappar där, kanske färgar om. Sedan blir det aldrig gjort. Nu har jag det här året på mig att ta itu med de där halvfärdiga projekten och också lära mig mera om att sy själv helt från början.

Idag har jag sparkat igång genom att sy in en loppiskjol och ett par byxor som jag fått av k. mor (som lämpligen haft garderobsutrensning). Faktum är att en massa snygga kläder jag hittar måste sys om innan jag kan ha dem, eftersom jag inte är riktigt "standardformad". Jag är svankryggad, vilket innebär att vissa skjortor måste sys in i ryggen för att sitta snyggt, och byxor och kjolar glappar i korsryggen om jag inte gör någonting.

En av mina favoritkjolar, mest för färgen.

Kjolen var knepigast, för jag var tvungen att sprätta bort större delen av linningen innan jag kunde göra någonting och sedan fundera ut ett sätt att få tillbaka den på ett snyggt sätt utan att behöva sprätta upp och sy om hela kjolen. Dessutom gjorde jag ett tankefel när jag sydde om baksömmen, så den blev lite krokig.

Kjolen var nästan 10cm för stor i midjan, men annars passlig, så jag tog in både i sidorna och mitt bak. Som helhet blev resultatet inte perfekt, men acceptabelt. Bara man har rätt färg på tråden syns det inte så mycket om inte alla sömmar hamnar på exakt rätt ställe.

Byxorna var enklare, för de var av tunnare tyg och då kan man helt enkelt göra ett veck eller två i själva linningen. Det syns inte så bra på bilden, men där är två små intagningar. Linningen blir på det viset inte längre rak och passformen påverkas också, men det är ändå bättre än förut.

Nya kanontian

2011-07-01T11:12:00.000+03:00

Av någon anledning som jag inte riktigt förstår har hela konceptet för Kanontian ändrats från och med i år, och inte till det bättre. Tanken var väl att få fler deltagare när männen också får vara med, men resultatet är betydligt färre deltagare eftersom allt det roliga slarvats bort.

TJejernas kanontia var ett jippo med underhållning hela lördagen och mycket publik, hela stan var med och kvinnorna kom från när och fjärran. Nu var det som vilket dussinlopp som helst, en onsdagkväll då inte alla kan komma längre bort ifrån. Jag saknar de fantasifulla dräkterna, spelmännen längs rutten, brandkåren som sprutade vatten på oss, alla hejarna. Målkramen kan jag nog klara mig utan (och förmodligen de stackars pojkarna som stod där också), men resten saknar jag.

Att rutten förlängts från 10 km till kvartsmaraton är sedan en detalj som jag tycker gör varken till eller från, men därmed är det här det längsta lopp jag någonsin sprungit. Med tanke på hur otränad jag var är jag nöjd med prestationen. Kanske jag faktiskt springer att halvmaraton en vacker dag.

Sommartorg

2011-06-29T15:32:00.001+03:00

I Åbo kom jag mig sällan för att gå till torget eller saluhallen, det var så långt bort och åt ett håll dit jag sällan hade andra ärenden. Här i Lilla Staden däremot är allting mer eller mindre runt hörnet, och det hör ju till att handla på torget, så i morse anslöt jag mig till strömmen av tanter som i solhatt och med korg på armen vallfärdade till sommarstadens hjärta.

Vill man undvika trängsel och lägga beslag på de fräschaste nypotäterna slinker man förstås dit innan sommargästerna vaknat, men eftersom jag ville via biblioteket och läsa morgontidningarna kom jag i det värsta myllret. Men man kan ju se det som en upplevelse det också, inklusive sommarhetta.

Försäljare fanns där av alla de slag, de sålde grönsaker, crocs-kopior, märkliga kläder, blommor, kopparkärl, ett mandarinträd, ett dragspel, köksinredning, fisk; där fanns diverse loppisbord, boklådor, och den obligatoriska indianen. Men det var bara mat jag var ute efter den här gången, och vandrade hemåt med en påse primörer, abborrfilé och jordgubbar. Gott blev det, och allt var närproducerat, eller åtminstone närfångat.


sommarlunch

...och efterrätt

Glad midsommar!

2011-06-24T12:54:00.000+03:00


Låter man bli att klippa gräsmattan ser den ut så här efter ett par år.


Trots att det var illväder när blommorna skulle plockas och girlanderna bindas blev det en stång till slut, och den gick bra att dansa kring.

Pickves

2011-06-13T15:10:00.002+03:00

Man känner sig vuxen, i negativ bemärkelse, när man inser att vi är en bit in i juni och man har inte doppat sig ännu. Nu har jag. Att påstå att det är för kallt är mesigt, och det var det dessutom inte, mest skönt faktiskt. Att klaga över att bottnet är äckligt hör till, liksom att bli myggbiten. Att tappa telefonen i vattnet är däremot bara onödigt, men det hände bara nästan. Ibland har man mer tur än man förtjänar.

När jag var liten var här storskog och man kunde gena genom den i stället för att komma längs med vägen. Nu är det närmast ogenomtränglig djungel och inte värt besväret. Syrran menade att om man satte upp ett par dödsskallar på pinnar skulle man inte gissa att bilden är från Finland. Kanske det.

En gammal flamma

2011-06-11T14:00:00.002+03:00

Det här är lite pinsamt men sant: för många år sedan, någon gång i slutet av lågstadiet, var jag kär i Garion. Inget märkligt i och för sig, jag hade många förälskelser hit och dit som man har i den åldern, men Garion var alltså ingen pojke av kött och blod utan huvudpersonen i Sagan om Belgarion, händelsevis mitt livs första fantasyroman*. Detta faktum var dock inget problem för ett barn med tillräckligt livlig fantasi för att kunna föreställa sig förflyttningar mellan fiktiva och "verkliga" världar, och jag minns att jag hade långtgående planer på att leta rätt på killen och gifta mig med honom. Det gick så långt att jag väntade ett år eller så på att läsa följande bok i serien, så att jag skulle hinna bli lite äldre och slippa den besvärliga åldersskillnaden. Men där dök sedan hans blivande fru upp, jag blev dödligt svartsjuk och det var inte alls lika roligt mera. Böckerna tyckte jag dock fortsättningsvis om och läste om serien flera gånger.

I går läste jag första boken på nytt, dels i brist på bättre hängmattslektyr och dels av nyfikenhet på hur den ter sig nu för tiden. Man ska akta sig för att läsa om sina barndomsfavoriter, men just den här hade jag ändå inga höga förväntningar på och fann ungefär vad jag väntade mig. Boken är en väldigt endimensionell och förutsägbar (på ett dåligt sätt) dussinfantasy med platta karaktärer, klumpig humor och så vidare, kort sagt just inga litterära kvaliteter över huvud taget. Dessutom bygger storyn på en sorts rasism som jag störde mig på redan som liten. Ändå förstår jag ju nog varför äventyret går hem hos mindre erfarna läsare, enkla historier är effektiva.

Ingenting att rekommendera för den vuxne läsaren alltså. Men. David Eddings må vara en B-författare men han ska ändå ha tack för att han introducerade mig till den genre som jag senare upptäckte kunde vara så mycket mer än magiska svärd och krigiska kungar. Det finns ju drakar också.

*) Möjligen med undantag av Narnia, men åtminstone min första kontakt med renodlad episk fantasy av amerikansk modell.

Den blomstertid

2011-06-04T15:11:00.000+03:00

Min första riktiga avtackningsblomma, blev ju nästan lite rörd. Och jag som inte ens äger en blomvas... Trevligt sommarlov åt alla som har sådant!